I mina sociala medieflöden pågår det parallellt två heta debatter som handlar om dels representation av annat än vita kroppar i akademi och beslutsfattande, samt rasismen – finns den eller inte?
Den ena debatten verkar jag dock vara en av få i Sverige som ser, medan den andra översvämmar såväl sociala media som vanlig media och på ett fåtal dagar har den redan genererat ett stort antal otrevliga påhopp på de som kritiserar existens av strukturell rasism i Sverige.
Den debatten som vid det här laget är svårt för någon i Sverige att undgå och fyller bloggar, media, började med kritiken från Ylva Habel och Barakat Ghebrehawariat mot att rasifierade forskare och experter på antirasistiska frågor förväntas arbeta gratis – något som de framhåller som ett både strukturellt och vanligt problem. http://www.svt.se/kultur/medier/kritik-mot-ur (SVT.se 8/7)
Det som framhålls här från det som jag benämner som rasismförnekarhåll är i ett spektrum som sträcker sig från att det är självklart att Ylva Habel, eftersom hon är heltidsanställd forskare/lektor vid ett med skattemedel finansierat statligt universitet, borde ställa upp och ”hjälpa” ett produktionsbolag som gör program på uppdrag av licensfinansierade och skattemedelsfinansierade SVT/UR till att hon bara borde hålla tyst och tacka nej.
Här framkommer även att hennes påståenden om att det handlar om att strukturell rasism att kräva gratisarbete av rasifierade är påhitt och att hon bär en "offerkofta" och helt enkelt har alternativet att bara tacka nej.
Enligt de som framför dessa argument så finns i princip inte rasism i Sverige, mer än från "riktiga" rasisters håll då (läs SD och nynazister).
Det framhålls att det gratisarbete Ylva Habel och andra rasifierade återkommande efterfrågas att göra – utan faktiskt möjlighet att inom rimliga ramar påverka innehåll eller ens bli citerade för sin insats – är antingen ett generellt problem för alla med särskild expertis, vit som svart, eller något de faktiskt borde ställa upp på – eftersom nu det finns inskrivet i Högskolelagen att lärosätena ska samverka med omgivande samhälle – den så kallade ”tredje uppgiften”.
Samtidigt tror jag att få skulle påstå att något liknande skulle gälla för forskare inom teknik- och naturvetenskap, dvs att de skulle fritt dela med sig av sina innovationer till privata företag för att de i sin tur skulle kunna göra inkomstbringade produkter av kunskapen/upptäckterna.
Den andra debatten har uppstått i svallvågorna efter avslöjandet av hur en vit kvinna, Rachel Dolezal, under förespeglande av att själv vara afro-amerikan, vilselett alla under lång tid och kunnat göra en framstående karriär som människorättsaktivist för afro-amerikanska frågor. Dolezals identitetsappropriering och avslöjandet fick (förstås?) stor uppmärksamhet även i svensk media (och sociala medier). Det har omnämnts och diskuterats i alla större svenska tidningar – SvD, DN, Expressen och Aftonbladet, samt även i Sveriges Radio.
Det som följt i svallvågorna men som passerat i princip helt obemärkt här i Sverige är hur Dolezal avslöjandet följts av en annan relaterad händelse. En renommerad forskare vid namn Andrea Smith under förespegling att vara Native American, alltså tillhöra urfolk i USA, gjort detsamma som Rachel Dolezal. Andrea Smith har genom att framträda – blandat med att genom att låta bli att framhålla att hon inte har någon Native American bakgrund – fått tillträde till positioner inom akademin, samt dessutom fått möjlighet att tala för just urfolkskvinnor – Indigenous women, Native American women. Hon har helt enkelt kunnat göra sig en karriär på att ta på sig en identitet som hon inte har. (Rachel Dolezal har för övrigt även påstått att hon även hade urfolksbakgrund och var född i en tipi).
Medan debatten i USA kring Andrea Smith till idag är helt oomnämnd i svensk media, har Smith ifrågasatts framförallt från just urfolksakademiker och aktivister i USA i ett flertal artiklar och inslag. Bland annat detta öppna brev :
“Open Letter From Indigenous Women Scholars Regarding Discussions of Andrea Smith “ (Indian Country Today 7/7)
http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/07/open-letter-indigenous-women-scholars-regarding-discussions-andrea-smith
I brevet framhåller undertecknarna bland annat att Smiths identitetsappropiering som Cherokee, urfolk – och/eller som woman of color (färgad kvinna) reproducerar en historia där kolonisatörer tar över varje aspekt av urfolks liv, och förlåter sig själva sin egen medverkan i kolonisationen. Undertecknarna framhåller samtidigt det är en självklarhet att kunna delta i diskussionen kring urfolks rättigheter, utan att själv tillhöra något urfolk. Det är genomgående något som framkommer såväl i detta öppna brev som i övrigt från just urfolkshåll, att oavsett bakgrund så får man gärna delta i debatten och agerandet kring urfolksrättigheter. Det som återkommande framgår är inte så att en måste vara urfolk själv för att kunna delta, men att ta över den identiteten och därmed tala (istället) för urfolk är något helt annat.
Det jag ser som allra mest intressant här i jämförelsen mellan dessa två debatter är hur osannolikt det idag skulle vara att någon Andrea Smith eller Rachel Dolezal skulle kunna framträda i Sverige. Det går inte ens att jämföra karriärmöjligheterna. Att ta på sig urfolks – samisk – identitet eller svart kvinna – utan att vara det är knappast ens tänkbart då det inte skulle ge något som helst företräde, utan snarast tvärtom. I Sverige är det snarast förenat med personlig utsatthet och ibland till och med ren karriärförstörelse att framhärda i samisk identitet, och vad gäller svarta och rasifierade forskare på framstående positioner inom svensk akademi är det ännu ett fåtal.
Medan rasismen som existerande och självklar, och behovet av att ifrågasätta den inifrån, i USA uppenbarligen - på gott och ont - kan leda till att personer gör sig en karriär av att ta sig svart och – eller – urfolksidentitet – så är vi i Sverige kvar på den nivån att det förekommer massivt motstånd mot att ens erkänna att strukturell rasism, och kolonisation, existerar.
Det är ytterst intressant att jämföra dessa två debatter och deras förutsättningar. Som same och forskare följer jag i spåren av mina föregångare som sedan början på 1900-talet just lyft fram rasismen och kolonisationen – med dess konsekvenser, om och om igen. Idag lyfts frågorna igen, nu från flera håll, men motståndet är minst lika starkt mot att ens erkänna såväl rasism som kolonisation.
Det känns sorgligt att ens behöva säga det men jag kan inte annat än avundas mina kollegor i USA (och Kanada) där det åtminstone är möjligt att göra sig en akademisk (och aktivistisk) framgångsrik karriär genom att anta en svart eller urfolksidentitet. När jag själv tagit steget ut och framhärdat i min samiska identitet - så var det inledningsvis med stor tveksamhet, och med känslan av att "nu får det bära eller brista - jag tänker inte dölja mig och min historia, jag tänker återkräva min identitet!".
Om vi jämför med kön så blir det än mer intressant, kanske till och med hoppingivande.Medvetenhet i kombination med politisk vilja kan faktiskt förändra.
Numera finns ett flertal vetenskapliga studier som belyser just fenomenet av marginalisation av (vita) kvinnor i akademin och i övrigt. Gratisarbete för kvinnor är såväl välstuderat som vetenskapligt belagt och ifrågasatts numera även genom politiska åtgärder. De så kallade ”pappamånaderna", är ju i första hand ett politiskt verktyg för att stärka kvinnors position i arbetslivet. När det gäller akademin har det skett mycket de senaste två decennierna.
1995 var sju procent av Sveriges alla professorer kvinnor. Det året inrättades genom regeringsbeslut de så kallade 31 Thamprofessurerna, samt 73 forskarstuderandetjänster , som skulle stärka kvinnlig närvaro inom akademin. Det bemöttes förstås av kraftig kritik från många håll där ett argument var att det skulle vara dåligt såväl för professorerna själva som för ”vetenskapen”. Utvärderingar som gjorts visar att kritiken kom på skam. Idag är snittet av kvinnor som är professorer 25% över hela Sverige. Det är långt ifrån jämställt än idag, men frågan har blivit självklar och satsningar görs konstant för att öka jämställdheten i kön räknat.
Så det finns exempel att vända sig till, det går att förändra. Men än så länge - när frågan väcks angående hudfärg - ras - rasism – verkar det som att vita svenskar – och även inom akademin - blir som galna. Ryggmärgsreaktionen verkar vara att avfärda rasism som icke-existerande.
Även i denna fråga kan man förstås belysa exempel med forskning om samer i Sverige. Återkommande förväntas samer på egen arbetstid undervisa och upplysa vita /icke-samiska forskare. Samer, antingen på grund av att de är renskötare och /eller registrerade i Sametingets röstlängd får återkommande enkäter de ska fylla i. Forskare utan egna insikter kommer och ställer frågor. Forskningsprojekt får finansiering utan att medverkan av samer diskuteras på ett etiskt seriöst sätt och utan att finansiering för samers medverkan på lika villkor är inskrivet i ansökningarna.
Det förutsätts helt enkelt att samer – i sin roll som studieobjekt - ska bjuda på sin kunskap och sina erfarenheter helt gratis och utan möjlighet att kontrollera resultaten, innehållet i studierna. Det har varit så i många hundra år. Det började redan på Linnés tid och fortsätter än idag. Det stöds av en rasistisk och kolonial forskningspolitik som syftar till exploatering av samiska territorier och samiska kroppar. Förvisso finns det många goda forskare med större insikt och försök till etiska protokoll. Men vi är långt ifrån en situation där vetenskaplig forskning och akademi är avkoloniserad. Jag hoppas att därför att debatten i USA kring Andrea Smith (och Rachel Dolezal) kan få djupare återspeglingar även i Sverige och vad gäller etiska förhållningssätt i forskning, samt inte minst – representationen av forskare som själva är rasifierade, svarta, samer inom akademin.
Jag är dock hoppfull i att medvetenheten börjar väckas, vi är många som säger ifrån och det är nu dags även politisk vilja och aktion. Något behöver göras, nu!
Här några fler länkar till debatten om Andrea Smith:
http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/01/rachel-dolezal-outs-andrea-smith-again-will-anybody-listen-time-160925
http://www.wortfm.org/robert-warrior-kim-tallbear-on-ethnic-fraud/
https://tequilasovereign.wordpress.com/2015/06/30/rachel-dolezal-and-andrea-smith/
https://tequilasovereign.wordpress.com/2015/04/10/13-observations-in-three-parts/
http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/01/four-words-andrea-smith-im-not-indian
http://nitanahkohe.tumblr.com/post/122908771423/on-rachel-dolezal-andrea-smith-going-viral
http://andreasmithisnotcherokee.tumblr.com/
https://altcinema.wordpress.com/2015/07/01/the-limits-of-identity/
Den ena debatten verkar jag dock vara en av få i Sverige som ser, medan den andra översvämmar såväl sociala media som vanlig media och på ett fåtal dagar har den redan genererat ett stort antal otrevliga påhopp på de som kritiserar existens av strukturell rasism i Sverige.
Den debatten som vid det här laget är svårt för någon i Sverige att undgå och fyller bloggar, media, började med kritiken från Ylva Habel och Barakat Ghebrehawariat mot att rasifierade forskare och experter på antirasistiska frågor förväntas arbeta gratis – något som de framhåller som ett både strukturellt och vanligt problem. http://www.svt.se/kultur/medier/kritik-mot-ur (SVT.se 8/7)
Det som framhålls här från det som jag benämner som rasismförnekarhåll är i ett spektrum som sträcker sig från att det är självklart att Ylva Habel, eftersom hon är heltidsanställd forskare/lektor vid ett med skattemedel finansierat statligt universitet, borde ställa upp och ”hjälpa” ett produktionsbolag som gör program på uppdrag av licensfinansierade och skattemedelsfinansierade SVT/UR till att hon bara borde hålla tyst och tacka nej.
Här framkommer även att hennes påståenden om att det handlar om att strukturell rasism att kräva gratisarbete av rasifierade är påhitt och att hon bär en "offerkofta" och helt enkelt har alternativet att bara tacka nej.
Enligt de som framför dessa argument så finns i princip inte rasism i Sverige, mer än från "riktiga" rasisters håll då (läs SD och nynazister).
Det framhålls att det gratisarbete Ylva Habel och andra rasifierade återkommande efterfrågas att göra – utan faktiskt möjlighet att inom rimliga ramar påverka innehåll eller ens bli citerade för sin insats – är antingen ett generellt problem för alla med särskild expertis, vit som svart, eller något de faktiskt borde ställa upp på – eftersom nu det finns inskrivet i Högskolelagen att lärosätena ska samverka med omgivande samhälle – den så kallade ”tredje uppgiften”.
Samtidigt tror jag att få skulle påstå att något liknande skulle gälla för forskare inom teknik- och naturvetenskap, dvs att de skulle fritt dela med sig av sina innovationer till privata företag för att de i sin tur skulle kunna göra inkomstbringade produkter av kunskapen/upptäckterna.
Den andra debatten har uppstått i svallvågorna efter avslöjandet av hur en vit kvinna, Rachel Dolezal, under förespeglande av att själv vara afro-amerikan, vilselett alla under lång tid och kunnat göra en framstående karriär som människorättsaktivist för afro-amerikanska frågor. Dolezals identitetsappropriering och avslöjandet fick (förstås?) stor uppmärksamhet även i svensk media (och sociala medier). Det har omnämnts och diskuterats i alla större svenska tidningar – SvD, DN, Expressen och Aftonbladet, samt även i Sveriges Radio.
Det som följt i svallvågorna men som passerat i princip helt obemärkt här i Sverige är hur Dolezal avslöjandet följts av en annan relaterad händelse. En renommerad forskare vid namn Andrea Smith under förespegling att vara Native American, alltså tillhöra urfolk i USA, gjort detsamma som Rachel Dolezal. Andrea Smith har genom att framträda – blandat med att genom att låta bli att framhålla att hon inte har någon Native American bakgrund – fått tillträde till positioner inom akademin, samt dessutom fått möjlighet att tala för just urfolkskvinnor – Indigenous women, Native American women. Hon har helt enkelt kunnat göra sig en karriär på att ta på sig en identitet som hon inte har. (Rachel Dolezal har för övrigt även påstått att hon även hade urfolksbakgrund och var född i en tipi).
Medan debatten i USA kring Andrea Smith till idag är helt oomnämnd i svensk media, har Smith ifrågasatts framförallt från just urfolksakademiker och aktivister i USA i ett flertal artiklar och inslag. Bland annat detta öppna brev :
“Open Letter From Indigenous Women Scholars Regarding Discussions of Andrea Smith “ (Indian Country Today 7/7)
http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/07/open-letter-indigenous-women-scholars-regarding-discussions-andrea-smith
I brevet framhåller undertecknarna bland annat att Smiths identitetsappropiering som Cherokee, urfolk – och/eller som woman of color (färgad kvinna) reproducerar en historia där kolonisatörer tar över varje aspekt av urfolks liv, och förlåter sig själva sin egen medverkan i kolonisationen. Undertecknarna framhåller samtidigt det är en självklarhet att kunna delta i diskussionen kring urfolks rättigheter, utan att själv tillhöra något urfolk. Det är genomgående något som framkommer såväl i detta öppna brev som i övrigt från just urfolkshåll, att oavsett bakgrund så får man gärna delta i debatten och agerandet kring urfolksrättigheter. Det som återkommande framgår är inte så att en måste vara urfolk själv för att kunna delta, men att ta över den identiteten och därmed tala (istället) för urfolk är något helt annat.
Det jag ser som allra mest intressant här i jämförelsen mellan dessa två debatter är hur osannolikt det idag skulle vara att någon Andrea Smith eller Rachel Dolezal skulle kunna framträda i Sverige. Det går inte ens att jämföra karriärmöjligheterna. Att ta på sig urfolks – samisk – identitet eller svart kvinna – utan att vara det är knappast ens tänkbart då det inte skulle ge något som helst företräde, utan snarast tvärtom. I Sverige är det snarast förenat med personlig utsatthet och ibland till och med ren karriärförstörelse att framhärda i samisk identitet, och vad gäller svarta och rasifierade forskare på framstående positioner inom svensk akademi är det ännu ett fåtal.
Medan rasismen som existerande och självklar, och behovet av att ifrågasätta den inifrån, i USA uppenbarligen - på gott och ont - kan leda till att personer gör sig en karriär av att ta sig svart och – eller – urfolksidentitet – så är vi i Sverige kvar på den nivån att det förekommer massivt motstånd mot att ens erkänna att strukturell rasism, och kolonisation, existerar.
Det är ytterst intressant att jämföra dessa två debatter och deras förutsättningar. Som same och forskare följer jag i spåren av mina föregångare som sedan början på 1900-talet just lyft fram rasismen och kolonisationen – med dess konsekvenser, om och om igen. Idag lyfts frågorna igen, nu från flera håll, men motståndet är minst lika starkt mot att ens erkänna såväl rasism som kolonisation.
Det känns sorgligt att ens behöva säga det men jag kan inte annat än avundas mina kollegor i USA (och Kanada) där det åtminstone är möjligt att göra sig en akademisk (och aktivistisk) framgångsrik karriär genom att anta en svart eller urfolksidentitet. När jag själv tagit steget ut och framhärdat i min samiska identitet - så var det inledningsvis med stor tveksamhet, och med känslan av att "nu får det bära eller brista - jag tänker inte dölja mig och min historia, jag tänker återkräva min identitet!".
Om vi jämför med kön så blir det än mer intressant, kanske till och med hoppingivande.Medvetenhet i kombination med politisk vilja kan faktiskt förändra.
Numera finns ett flertal vetenskapliga studier som belyser just fenomenet av marginalisation av (vita) kvinnor i akademin och i övrigt. Gratisarbete för kvinnor är såväl välstuderat som vetenskapligt belagt och ifrågasatts numera även genom politiska åtgärder. De så kallade ”pappamånaderna", är ju i första hand ett politiskt verktyg för att stärka kvinnors position i arbetslivet. När det gäller akademin har det skett mycket de senaste två decennierna.
1995 var sju procent av Sveriges alla professorer kvinnor. Det året inrättades genom regeringsbeslut de så kallade 31 Thamprofessurerna, samt 73 forskarstuderandetjänster , som skulle stärka kvinnlig närvaro inom akademin. Det bemöttes förstås av kraftig kritik från många håll där ett argument var att det skulle vara dåligt såväl för professorerna själva som för ”vetenskapen”. Utvärderingar som gjorts visar att kritiken kom på skam. Idag är snittet av kvinnor som är professorer 25% över hela Sverige. Det är långt ifrån jämställt än idag, men frågan har blivit självklar och satsningar görs konstant för att öka jämställdheten i kön räknat.
Så det finns exempel att vända sig till, det går att förändra. Men än så länge - när frågan väcks angående hudfärg - ras - rasism – verkar det som att vita svenskar – och även inom akademin - blir som galna. Ryggmärgsreaktionen verkar vara att avfärda rasism som icke-existerande.
Även i denna fråga kan man förstås belysa exempel med forskning om samer i Sverige. Återkommande förväntas samer på egen arbetstid undervisa och upplysa vita /icke-samiska forskare. Samer, antingen på grund av att de är renskötare och /eller registrerade i Sametingets röstlängd får återkommande enkäter de ska fylla i. Forskare utan egna insikter kommer och ställer frågor. Forskningsprojekt får finansiering utan att medverkan av samer diskuteras på ett etiskt seriöst sätt och utan att finansiering för samers medverkan på lika villkor är inskrivet i ansökningarna.
Det förutsätts helt enkelt att samer – i sin roll som studieobjekt - ska bjuda på sin kunskap och sina erfarenheter helt gratis och utan möjlighet att kontrollera resultaten, innehållet i studierna. Det har varit så i många hundra år. Det började redan på Linnés tid och fortsätter än idag. Det stöds av en rasistisk och kolonial forskningspolitik som syftar till exploatering av samiska territorier och samiska kroppar. Förvisso finns det många goda forskare med större insikt och försök till etiska protokoll. Men vi är långt ifrån en situation där vetenskaplig forskning och akademi är avkoloniserad. Jag hoppas att därför att debatten i USA kring Andrea Smith (och Rachel Dolezal) kan få djupare återspeglingar även i Sverige och vad gäller etiska förhållningssätt i forskning, samt inte minst – representationen av forskare som själva är rasifierade, svarta, samer inom akademin.
Jag är dock hoppfull i att medvetenheten börjar väckas, vi är många som säger ifrån och det är nu dags även politisk vilja och aktion. Något behöver göras, nu!
Här några fler länkar till debatten om Andrea Smith:
http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/01/rachel-dolezal-outs-andrea-smith-again-will-anybody-listen-time-160925
http://www.wortfm.org/robert-warrior-kim-tallbear-on-ethnic-fraud/
https://tequilasovereign.wordpress.com/2015/06/30/rachel-dolezal-and-andrea-smith/
https://tequilasovereign.wordpress.com/2015/04/10/13-observations-in-three-parts/
http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/01/four-words-andrea-smith-im-not-indian
http://nitanahkohe.tumblr.com/post/122908771423/on-rachel-dolezal-andrea-smith-going-viral
http://andreasmithisnotcherokee.tumblr.com/
https://altcinema.wordpress.com/2015/07/01/the-limits-of-identity/
RSS Feed
