Idag har jag skrivit det första blogginlägget för Samelands fria universitet.
Gå till: http://www.samelandsfriauniversitet.com/blogg/om-att-utnyttja-samiska-symboler-och-foreteelser-och-behovet-av-ett-samiskt-universitetsalternativ
Jag väljer att hänvisa dit istället för att kopiera det här. Men ni får inledningen som smakprov:

"Det är ju på många sätt självklart att det verkligen är dags för ett samiskt universitet - som utgår från samisk/urfolks kunskap, tradition, erfarenheter - som kan liksom en  (oförstörd) jokk ge oss friskt vatten och nya perspektiv på tillvaron. Att hjälpa oss formulera oss, samverka internationellt och lokalt för att stärka våra rättigheter. Denna möjlighet saknas idag i princip helt inom svenska universitet, även om några få personer kämpar på i motvind utan större stöd. 

Det första blogginlägget här blir skrivet i en förtydligad insikt av det skriande behovet. Bristen på kunskap som gör att utraderingen av samisk kultur och tradition fortlöper, och där samisk tradition, kultur, historia kan utnyttjas hejdlöst av icke-samer - (kulturell appropriering)  och måste mötas med kraft - på många olika sätt, där just universiteten borde ha en särskild uppgift. 

Då svenska universitet idag inte lyckats med den uppgiften, blir det tydligt att det är en uppgift som ett samiskt universitet kan - måste - fylla.

Så här:  Igår kväll uppmärksammades jag via Facebook på att det nu startar ett företag med namnet "Nordic Native" - som använder den samiska väderguden Bieggolmai som symbol för sitt företag, och tydligen lyckats få det registrerat som varumärke hos Bolagsverket/PRV."


Ha en bra dag!

Väderkvarnar i renbetesland - Teknovetenskapliga forskargruppen på ny studieresa till Hällberget, Överkalix


Tisdag 11 augusti åker Teknovetenskapliga forskargruppen på supradisciplinärt (se förklaring nedan)  forskningsbesök till Hällberget Överkalix. Anledningen till detta är att Vasavind planerar för en vindkraftsetablering  mitt i en av Gällivare skogssamebys kalvningsland. 

Vindkraft har seglat upp som en påstått miljövänlig elproduktionsvariant de senaste åren. Jag har bland annat sett reklam för vindkraft, där personen i reklamfilmen har vind i håret och sedan lyfter med hjälp av en skärm upp i det blå. Dock ser man väldigt lite av vindkraftverken i reklamfilmen. När hon flyger upp i luften ropar hon "äääälskaaar vind!". 

En sak som jag som forskare har funderat mycket kring är just hur det kommer sig att vindkraftverk kan framhållas som miljövänlig. Som i reklamen. Samt att det verkar som att många verkligen tror på att det är så. 

Kan det möjligen handla om att själva vinden ju inte upplevs som något farligt eller miljöpåverkande, då måste ju följaktligen el som produceras från vindkraftverk vara miljövänligt?
Men, lika lite som vattenkraft är miljövänlig, så är vindkraft det. 
Vind blåser inte till och producerar el på något osynligt sätt innan de kommer till de två hålen i väggen.  Det måste till en väldigt stor infrastruktur - apparat -  kring det hela. Det är vägar, betongfundament, transporter, elledningar, maskiner, metaller - och även skrot när de inte längre används. För att inte tala om själva vindkraftverken när de väl står på plats. De må se trevliga ut, de är ju fortfarande designade precis som väderkvarnar har sett ut i flera hundra år. 
Men, designen som väderkvarn har onekligen flera negativa konsekvenser som efterhand blir alltmer uppenbara genom ett flertal forskningsstudier.  

Jag har intervjuat lite kring erfarenheterna av vindkraftverk i Västerbotten, och fick då rapporter om att det vid temperaturskiften vintertid kan komma meterstora eller större isblock flygande flera hundra meter. Samt att det blir stormliknande effekter på vissa sidor av kraftverksparkerna. Om någon annan har studerat detta har jag inte hunnit undersöka ännu. (I reklamfilmen ser det nästan ut som att hon flyger iväg på en sådan stormvind, det är ju lite intressant. Det kan ju inte vara någon okänd effekt, tänker jag). 

Forskarkollegor vid SLU, Uppsala, har studerat störningarna på renskötseln och konstaterar att det är uppenbart negativt. Anna Skarin syns här i en videoinspelad presentation i frågan, mars 2015.  

Att vindkraftverkan har stor negativ påverkan för fågellivet, insekter, och fladdermöss är sedan länge välkänt. Här är en artikel om det http://www.biodiverse.se/articles/vindkraft-%E2%80%93-ett-hot-for-faglar-och-fladdermossdjur


Ljudet från vindkraftverk har också uppmärksammats, att det stör människor - och då antagligen även djur. Se artikel här: 
http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2013/08/Infraljud-fran-vindkraftverk---en-halsorisk/   samt en nyhetsartiekel här: http://www.svd.se/boende-far-betala-ett-hogt-pris-for-vindkraften
  
En annan iakttagelse som lyfts av mina informanter från andra håll är att vindkraften medför att vattenkraften inte används på samma sätt. Istället släpps vatten förbi vattenkraftverken. Exakt hur detta ser ut har jag inte hunnit undersöka, men det är rapporter som kommit till mig. Det finns även en del studier kring regleringarna, balanseringen som återstår att ta del av. 

Det finns mycket mer att säga kring vindkraft och dess del i svensk elproduktion och det finns många socio-tekniska aspekter att lyfta fram kring detta och alla andra exploateringar som pågår samtidigt i renskötselområdet. Därför ska vi under tisdagen besöka Hällberget, Överkalix. Vi vill se detta för renskötseln i en skogssameby viktiga område och ställa frågor till de berörda.

Vi arbetar med en forskningsartikel i frågan tillsammans med min forskarkollega från SLU, docent Seema Arora Jonsson. Vi har nämligen ett forskningsprojekt som handlar om lokalbefolkningens möjligheter att delta i planeringen av/påverka frågor kring exploateringar. 
Vi gör en jämförelse med hur svenska myndigheter agerar i Sverige, respektive hur svenskt bistånd uppmanas att verka i biståndsmottagande länder. 

Om det finns intresse att ansluta till studiebesöket, kontakta mig på 070 284 32 40. Vi kommer att börja omkring 14 tiden, tisdag 11e augusti. Jag finns kvar även onsdag förmiddag 12e augusti och diskuterar gärna med intresserade på plats i området och i Överkalix. 

***
Supradisciplinär metod: Den supradisciplinära metoden innebär att förutom att det är ett interdisciplinärt akademiskt forskningsprojekt med både samhällsvetenskapliga, humanistiska och naturvetenskapliga/tekniska discipliner involverade, så involveras kunskap baserad utanför universitet och forskningsinstitutioner –däribland lokalbefolkning – såväl individer som i organisation, samebyar, samiska föreningar, organisationer och individer samt företrädare för myndigheter och industriella företag.

Målet är att bidra till utveckling av verktyg och metoder för lokalbefolkning och urfolk i berörda älvskap/vattenskap att förhandla sin tillvaro, förbättra sina möjligheter till säkerhet och trygghet, samt för berörda industriella företag, stater och lokala aktörer att utveckla och förbättra sina förhållningssätt till urfolk och lokalbefolkning, och därigenom bidra till en långsiktigt hållbar utveckling.

Tisdag 4e augusti besökte vi Laver. 
"Vi" är den teknovetenskapliga forskargruppen; denna gång med mig själv,May-Britt Öhman, Fil.Dr,  (socioteknisk dammsäkerhetsexpert), Eva-Lotta Thunqvist, Tekn. Dr,  (expert på vattenresurser,  docent i vattensäkerhet, KTH) och Ida Jansson, Tekn. Dr.,  disputerad i strömningslära - om vattens rörelser och påverkan/inverkan/samverkan. 
Detta är min, May-Britt Öhman, forskningsanteckning och rapport i bilder, filmer och hänvisningar till annan forskning, studier och inventeringar. Här finner du mina observationer och ytterligare frågeställningar  som besöket väckte. Kommentarer och förslag mottages med glädje. Jag hoppas vi kan skriva mer tillsammans om dessa viktiga frågor.  

Den teknovetenskapliga forskargruppen arbetar supradisciplinärt. Den supradisciplinära metoden innebär alltså att förutom att det är ett ”interdisciplinärt” akademiskt projekt med både samhällsvetenskapliga, humanistiska och naturvetenskapliga/tekniska discipliner involverade, så involveras kunskap baserad utanför universitet och forskningsinstitutioner. Den supradisciplinära metoden har vi utvecklat sedan 2010. Den går ut på att sammanföra de kunskaper och forskningsinsatser som görs av lokalbefolkning, individer, organisationer, myndigheter och även företag med akademisk forskning.  

Målet är att bidra till utveckling av verktyg och metoder för lokalbefolkning och urfolk i berörda älvskap/vattenskap att förhandla sin tillvaro, förbättra sina möjligheter till säkerhet och trygghet, samt för berörda industriella företag, stater och lokala aktörer att utveckla och förbättra sina förhållningssätt till urfolk och lokalbefolkning, och därigenom bidra till en långsiktigt hållbar utveckling. Forskningsprojektet finansieras av Formas 2012-2015. Länk till beskrivning av projektet. 

Här finner du  en kort rapport och iakttagelser i form av fotografier och korta filmer från vårt besök i Laver, samt en del informationslänkar och pdfer. Bloggen är  en forskningsanteckning. för min egen del. Samtidigt blir det en fortsättning av den supradisciplinära metoden. Därför är kommentarer varmt välkomna! Bidra gärna med egen kunskap, frågeställningar, iakttagelser. Jag har valt en inställning för kommentarer där jag måste godkänna först att undvika spam och attacker, men alla kommentarer som rör ämnet publiceras gladeligen.  

 Vi är oerhört tacksamma för Miljögruppen i Pite Älvdal som tog emot oss, försåg oss med mat och guidade oss runt i området med stor kunskap om alla delar. Vårt besök hamnade även i media, ett pressmeddelande sändes ut från Miljögruppen. NorrbottensKuriren tog in pressmeddelandet och PiteTidningen 5 augusti /uploads/5/6/3/3/56339843/pitetidningen_5_augusti_2015_may-britt.jpg  gjorde också ett kort reportage. Vi följer fortsatt arbetet och ser Miljögruppens arbete som en del av vår forskningsinsats. 
Det blir väldigt intressant att följa upp (bristen på) sanering av utsläppen från den gamla och raserade Lavergruvdammen samt utsläppen från gruvhålet,ägd av Boliden, samt ifrågasättandet av nyöppnandet av en ny gruva i området. 
 

 Den lokala miljögruppen har långt mer information än det jag kan delge här och det vi kunde notera var att de tillsammans är experter på såväl nutid som historiskt om den gamla gruvan och utsläppen. Det var en oerhört lärorik dag.  Vår förhoppning är att kunna publicera forskningsartiklar i frågan i samverkan med Miljögruppen och andra intresserade som hör av sig. 

Några frågor som redan nu infinner sig är:
1) Hur ser hälsokonsekvenserna ut från de tidigare och pågående utsläppen från gamla Laver gruvan? 
2) Vilka undersökningar och studier har gjorts ifråga om hälsokonsekvenser?

Det är redan känt att miljögifter orsakar folksjukdomar som typ 2 diabetes och även fetma. Se artikel från Uppsala universitet här: 
http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=2537&area=15,16&typ=artikel&lang=sv   samt från 2011 "Samband visat mellan miljögifter och åderförkalkning" Länk: http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=1493&area=3,4,10,16&typ=pm&na=&lang=sv

Nyligen har även en forskningsstudie publicerats som visar på en kraftigt ökad omfattning av neurologiska sjukdomar - inklusive tidigare demens - i Europa och USA. Se artikel på svenska här: http://www.vetallt.se/2015/08/07/tidig-demens-okar-forskare-varnar-for-tyst-epidemi/   och engelska här, forskaren Colin Pritchard skriver själv här: http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/aug/07/modern-life-dementia-40s-neurological-disease  
Studien hittar du på denna länk:  http://surgicalneurologyint.com/surgicalint_articles/neurological-deaths-of-american-adults-55-74-and-the-over-75s-by-sex-compared-with-20-western-countries-1989-2010-cause-for-concern/ 
Det är ju som Colin Pritchard skriver i artikeln i The Guardian, så att vi människor vet att vi påverkar naturen, men nu måste vi börja inse att vi är del av den natur vi påverkar. 

Här kan du också läsa mer om miljögifter och deras påverkan på människan: 
Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se/Amnen/Miljogifter/    samt 
http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Manniska/Miljogifter/ 
Havet.nu  http://www.havet.nu/?d=32 
Forsknings.se Om gifter och påverkan på människor 
  http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/miljogifter.4.e19e3cd13279eb708c800051.html
och om hur gifter sprids:
http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/miljogifter/tiofragorochsvar/pavilkasattspridsmiljogifterinaturen.5.e19e3cd13279eb708c8000129.html
Vattenmyndigheterna:http://www.vattenmyndigheterna.se/Sv/bottenviken/beslut-fp/miljoproblem/Pages/miljogifter.aspx


3) Mot bakgrund av denna forskning som visar på allvarliga konsekvenser för hälsa hos människor, och dessutom att Länsstyrelsen själva har visat på att Laver är i högsta riskklass för mänsklig hälsa:  Hur kommer det att den gamla gruvdammen tillåts att fortsatt stå och läcka miljögifter i princip fritt? 

4) Hur förhåller sig myndigheterna till de pågående utsläppen, vad gör man inom de olika myndigheter som är ansvariga? (Det handlar om kommunen, Länsstyrelsen - men även Havs- och Vattenmyndigheten samt inte minst både Riksdag och Regering som är ytterst ansvariga i dammsäkerhetsfrågor - Länk till aktörsportalen, svk.se.)

5) Hur förhåller sig Boliden som dels är ägare till den gamla gruvan och gruvdammen och dessutom markägare här till utsläppen? 

6) Hur ser samverkan ut mellan kommunerna - Älvsbyn och Piteå - ifråga om att skydda markerna - där människor plockar bär och renar och vilt betar - samt dricksvattnet - grundvatten och Pite älv? Det är ju nämligen så att både tidigare utsläpp och nya drabbar invånare såväl i Älvsbyn som Piteå. 

Ja- det är bara några frågor, som vi hoppas kunna besvara i en eller flera forskningsartiklar. 

Jag vill också framhålla att fältstudier - som den vi gjorde denna dag -  på plats INTE är något vanligt tillvägagångssätt när gruvdammar projekteras och byggs. De planeras oftast från skrivbord, långt bort. Eva-Lotta Thunqvist har över 25 års erfarenhet från just byggsidan, inom olika konsultföretag, framhöll i våra diskussioner att konsultföretag inte får betald arbetstid för att besöka platserna i någon större utsträckning. Vare sig för planeringen eller för uppföljningen av hur det blev. 

Vad händer just nu?

1. Gamla Lavergruvan och den raserade dammen Gruvdammen brast på 1950-talet. Fram till 1973 låg allt utsläpp öppet (enligt flera av deltagarna workshopen). Då såddes över. I en utredning över förorenade områden gjord av Länsstyrelsen 2013, bedöms Laver gamla gruvan ha Riskklass 1 - mycket stor risk för människors hälsa och miljö: 
"Spridningsförutsättningarna bedöms som mycket stora i mark och grundvatten,
som stora i ytvatten och som måttliga i sediment. Då det finns stora mängder
anrikningssand inom objektet bedöms föroreningsnivån som mycket stor i alla
medier. Föroreningarna är främst koppar och zink, där koppar bedöms ha hög
farlighet och zink måttlig farlighet. Känslighet och skyddsvärdet bedöms som
stort. Den samlade bedömningen blir riskklass 1, mycket stor risk för
människors hälsa och miljön.
Länk till inventeringen (PDF)  "Inventering av förorenade områden i Älvsbyns kommun". Länsstyrelsen rapportserie nr 22/2013. 
 
Här finns länk till dokumentärfilmen "Laver - byn som försvann"  (reklamen slutar ca 1.30) 

Boliden fick först tillstånd att riva gamla dammen, då ytterligare dammhaveri hotade.  Det överklagades dock av Kammarrätten till Högsta Domstolen (2012). Se artikel i NorrbottensKuriren. 

Den senaste informationen är att Boliden ska täcka över området, dock inte ta bort sedimenten. Det innebär att de giftiga sedimenten kommer att fortsätta att läcka ut i omgivningen och grundvatten.  Dock har Boliden nu anmälts för miljöbrott i samband med utrivning av dammen då man inte lämnat in ett tillstånd för genomförandet till Länsstyrelsen. Nyhetsinslag SVT. 

2. Nya Laver projektet
I oktober 2014 lämnade Boliden in en ansökan om bearbetningskoncession, för en ny och betydligt större gruva vid Laver.
Länsstyrelsen rekommenderade dock Bergsstaten att säga nej till denna, med hänvisning till dels att det finns sjöar och vattendrag av riksintresse som måste skyddas, samt dels då det finns renskötsel som också är av riksintresse. Se nyhetsinslag här: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/norrbotten/lansstyrelsen-vill-stoppa-lavergruvan
Just nu ligger ärendet därför hos Bergsstaten igen, i väntan på beslut. Antingen så följer Bergsstaten Länsstyrelsens rekommendation, eller så lämnar man frågan till Regeringen för beslut. Det ska bli intressant att se hur Bergsstaten agerar. I just denna fråga så handlar det ju både om natur/miljö/vatten - Natura 2000 OCH renskötsel som Länsstyrelsen prioriterar framför en ny gruva med stora miljökonsekvenser. 
Om ärendet hamnar hos Regeringen blir det intressant att se hur Regeringen agerar i denna fråga. Hur ser man på allvarliga miljöföroreningar, hot mot dricksvattentäkter? Hur förhåller man sig till det levande kulturarvet renskötseln? Regeringen har ett flertal ärenden att hantera i dessa mineralstrategidagar och gruvexploateringstider. Det finns mycket skrivet om detta, se till exempel Arne Müllers böcker "Smutsiga miljarder" och "Norrlandsparadoxen".   Frågor om varför man inte istället för att förstöra mer miljö satsar skattemedlen på återvinning ställs numera även från forskningshåll, av doktoranden vid Linköpings universitet, Nils Johansson. 
Men även om det skulle bli ett ja till Bearbetningskoncession, så återstår Miljöprövningen. Av oklar anledning så ligger nämligen Miljöprövningen allra sist i processen före gruvstart.  Det finns all anledning att ompröva hanteringen av gruvöppningar, med tanke på miljö, natur, hälsa och inte minst kulturarvet renskötsel i Sábme - Sameland. 

Här är Bolidens egen information om nya Laver projektet (hämtad 20150808) : http://www.boliden.com/sv/Verksamheter/Investeringsprojekt/Laver/ 

Intressant är förstås också att titta på Bolidens som företag. Vem ägs Boliden av och vem tar ansvar för vad företaget gör ifråga om  miljöpåverkan?   Här finns mer information om hur Boliden styrs  och här om vem som äger (per 20150630) . Jag noterar att det är till 22.5% större ägare. Andra AP fonden - dvs en förvaltare av allmänna pensionsfonder - är en av ägarna på 0.8 %. Största ägare är Norges bank, som också är en pensionsond, på 5.9%.  Sedan är det 77.5% mindre aktieägare.  Vilka slutsatser kan vi dra av dessa ägarförhållanden? Vem av ägarna har intresse av att Boliden sköter sina miljöåtaganden?   Vem tar ansvar när något går illa? Tyvärr har ju Boliden redan - vad jag känner till - tre dammbrott som man har klarat sig fria från i fråga om att betala för saneringarna. Dammbrottet i Laver på 1950-talet, Los Frailes i Spanien 1998, och Aitik i Gällivare år 2000. Se min bloggpost http://www.maybrittohman.com/startblog/laver-pite-alv-teknovetenskapliga-forskargruppen-pa-ny-rullande-workshop 

 

Nu förbereder vi oss för en tur till Laver, den nedlagda gruvan och planerna på nyöppnande som jag hört talas om så mycket. Laver är bara en av alla dessa nedlagda gruvor som fortsatt släpper ut gifter i natur och dricksvatten. Det finns redan problem med den gamla gruvan, som var i drift på 1940-talet, men nu vill Boliden öppna upp på nytt. En nyhet från 23 juli 2015:

”Boliden började riva och dränera Laverdammen utan att ha uppfyllt alla villkor i tillståndet. Nu har länsstyrelsen polisanmält bolaget.” http://www.kuriren.nu/nknyheter/boliden-anmalda-for-miljobrott-8391263.aspx


Vi konstaterar också att det finns stor oro i Piteå kommun för påverkan från Laver – den gamla gruvan – på vattenskyddsområdet i Svensbyfjärden. I en studie från 2006 föreslås det självklara- att all påverkan på vatten måste avstämmas mellan kommunerna, så Älvsbyns kommun bör stämma av med Piteå kommun allt som kan släppas ut från existerande gruvor och nya projekt. Se sidan 35 och 58 i denna studie från Luleå Tekniska Universitet, 2006. ”Utformning av vattenskyddsområde – Svensbyfjärden”  http://epubl.ltu.se/1402-1617/2006/202/LTU-EX-06202-SE.pdf

 Som beskrivs i min bloggpost från 26e juli, så är det självklart så att gruvdammar är riskfyllda för dricksvatten. Eller - inte riskfyllda - risker behöver ju inte innebära att något utsläpp sker. Gruvdammar släpper ut gifter kontinuerligt. Så frågan om är hur kommuner, Bergsstat, Länsstyrelser och inte minst regeringen, förhåller sig till våra värdefulla vatten. Vattenanalfabeter eller vattenlitterata, det är frågan. 
http://www.maybrittohman.com/startblog/july-20th-2015



Det är ett välkänt faktum i dammsäkerhetssektorn att gruvdammar brister ständigt - det sker dammolyckor kontinuerligt. Det är normalt, det är inget undantag. 
 På den här länken  kan du se en kronologisk uppställning, konsekvenser och något om orsaken till stora dammbrott sedan 1961.  Aitik i Gällivare år 2000 nämns, liksom den stora olyckan i Ungern, Kolontar, 2010 (youtube video )  : 
Kronologisk uppställning: 
http://www.wise-uranium.org/mdaf.html

Dessutom är det nog lite oroväckande med Bolidens "track record". 1998 brast Bolidens stora gruvdamm i Spanien, Los Frailes, med allvarliga konsekvenser nedströms för dricksvatten, betesmarker och odlingsmarker. Domstolen friade Boliden från ansvar, och lade skulden på det företag som byggt dammen. Det är komplicerade frågor detta, VEM bär ansvaret för en dammanläggning?
 Men, saneringskostnaderna kvarstår - och vem ska betala för dessa?   Läs reportage i SvD: 
http://www.svd.se/dammolycka-forfoljer-boliden   Ännu idag, 17 år senare riktas skadeståndskrav mot Boliden, men Boliden vill inte betala. . Det rör sig om 89 miljoner euro, ca 890 miljoner kronor.

 "Junta de Andalucia begär ersättning av Boliden Apirsa S.L. för kostnader som de påstår sig ha lagt ut i samband med saneringen efter olyckan. Stämningen riktar även krav mot Boliden BV och Boliden AB, vilka ännu inte har delgivits.Boliden kommer att bestrida stämningen." Länk: http://www.metallerochgruvor.se/2015/05/fortsatt-r-ttslig-process-mot-boliden-efter-dammolycka 


Boliden är även ägare av dammen i Aitik som havererade år 2000, något som fick allvarliga konsekvenser, konsekvenser för miljön som ännu inte utretts fullt ut.  Även i detta dammhaveri gick Bolidens ansvariga fria. Se nyhetsartikel i SvD från 2005. http://www.svd.se/ingen-ansvarig-for-dammhaveri 
Så, erfarenheterna visar alltså att det är väldigt svårt att få dammägare att ta kostnaderna för dammhaverier. 

Förutom dammhaverier - så har Boliden även problem med utsläpp från Aitik gruvan.
Det är ju nämligen så att gruvdammar innehåller giftigt slam och tanken är att inget ska släppas ut, men eftersom dammarna ständigt fylls på med vatten - nederbörd - och/eller grundvatten - så kan de självklart aldrig hålla helt tätt. Hur mycket som släpps ut beror på dammens konstruktion och hur mycket som läggs där på deponi. En enkel bild för att förklara:  Föreställ dig ett badkar som fylls med lite gifter i botten. Sätt i proppen, ställ ut badkaret utomhus -inget tak! -  och se hur lång tid det tar innan vatten tar med sig gifter börjar rinna ut. Det är ungefär så gruvdammar fungerar, med skillnaden att även väggarna  och golvet, släpper igenom gifter, till kringliggande vatten. 
 

Här är ett nyhetsinslag från 2012, som berättar om extra utsläpp hösten 2011.  
https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=YqaIwTLgpKI

Och här ett nyhetsinslag från 2013:  
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=5595169



Vi träffar Miljögruppen Pite älvdal och även intresserad allmänhet och media är välkomna att delta. Medtag myggmedel och stövlar.  Media och intresserade kan höra av sig till Miljögruppen Pite älvdal för närmare information och berätta att du kommer. 

Tid: 4 augusti 2015, kl. 12.30  (vi kommer hålla på till ca 15.00, ev längre).
Plats: Olika platser i Laverområdet
Hur man tar sig dit: Samling och samåkning från Vistbäcken, Älvsby kommun angiven tid.
Kontaktpersoner och mer information:
Margaretha Johansson
Mob:
073-9644559 
E-post:
[email protected]
Ulf Johansson
Tfn: 0929-270 16

 
Tidigare liknande workshops har hållits sedan 2010, då dels Lule älv och flera vattenkraftverk har besökts, samt existerande och planerade gruvor i Kallak – Gállok, Lule älv; Kiruna, Gällivare, Malmberget – Kalix och Torne älvar;Svärtträsk, Blaiken, Rönnbäck, Ume älv.

 
Här några länkar till nyhetsinslag, debatt och onlinereportage från tidigare insatser och forskningsverksamhet:

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.157411481123415.1073741831.135879713276592&

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5346485

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=5445556

http://www.svd.se/stopp-for-nya-gruvor-kan-laka-saren



Nedan mer om forskningsprojektet och oss tre disputerade forskare som deltar denna gång:



Forskningsprojektet Älvar, Motstånd, Resiliens: Hållbara framtider i Sápmi och i andra urfolks territorier (Finansiär: Formas 2012-2015)


Övergripande syfte är att analysera sociotekniska aspekter på mänsklig säkerhet, hållbarhet, motstånd och resiliens (återhämtningsförmåga) för lokalbefolkning och urfolk-samer- inom (post)koloniala situationer av industriell exploatering inom älvskap/vattenskap.

 

Termerna älv(flod)skap/vattenskap - istället för ”landskap” - handlar om att se just vattnet, älven, floden, som den viktiga centralpunkten för kultur, ekonomi, förståelser, sammanhang. Det handlar också om att framställa vattnet- naturen- som en aktör. Det innebär att vi framhåller att även om människor gett sig på att förändra dessa landskap, så agerar även vatten på olika sätt och påverkar, förändrar samhällen, människor och relationer dem emellan.


Huvudsakligt fokus ligger på en jämförande studier inom den svenska delen av det samiska området – Sápmi, längs Lule, Ume, Kalix och Torne älvar. Även andra älvar inom området är dock också av intresse.

Projektet analyserar industriell exploatering – med främst fokus på energi produktion -, interaktion mellan statliga och lokala myndigheter, och företag i förhållande till urfolk, urfolksrättigheter, samt urfolksidentiter med bland annat arkeologi som del av identitetsformuleringen.

 

Supradisciplinär metod. Den supradisciplinära metoden innebär att förutom att det är ett interdisciplinärt akademiskt projekt med både samhällsvetenskapliga, humanistiska och naturvetenskapliga/tekniska discipliner involverade, så involveras kunskap baserad utanför universitet och forskningsinstitutioner –däribland lokalbefolkning – såväl individer som i organisation, samebyar, samiska föreningar, organisationer och individer samt företrädare för myndigheter och industriella företag.

Målet är att bidra till utveckling av verktyg och metoder för lokalbefolkning och urfolk i berörda älvskap/vattenskap att förhandla sin tillvaro, förbättra sina möjligheter till säkerhet och trygghet, samt för berörda industriella företag, stater och lokala aktörer att utveckla och förbättra sina förhållningssätt till urfolk, och därigenom bidra till en långsiktigt hållbar utveckling.

  Vi som deltar från forskargruppen:
May-Britt Öhman som är projektledare är Fil. Dr, (Teknik- och vetenskapshistoria, KTH 2007) socioteknisk dammsäkerhetsexpert och har etablerat och leder den Teknovetenskapliga forskargruppen vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet, May-Britt disputerade 2007 vid KTH, Stockholm på en avhandling där hon analyserar svenskt bistånd till vattenkraft i Tanzania ur ett postkolonialt och feministiskt teknovetenskapligt perspektiv.  Sedan 2008 analyserar May-Britt  modern industriell kolonisation av Sábme, dess ideologiska och  fysiska konsekvenser, utifrån avkolonialiseringsteori och metod.

 
Eva-Lotta Thunqvist är Teknologie doktor, docent i vattensäkerhet och lektor i Mark- och vattenteknik vid KTH.  Engagerad i frågor om naturresursutvinning och vattenkvalitet. Har samarbetat med May-Britt Öhman i flera forskningsprojekt och artiklar samt deltagit i flera gemensamma workshops/roadtrips till exploaterade områden (Lule älvdal, Gállok, Malmberget, Kiruna). Eva-Lotta bedriver flera forskningsprojekt om hållbar vattenresursanvändning och livsmedelssäkerhet.

Ida Jansson, Teknologie doktor,  disputerade vid Luleå Tekniska Universitet i Strömningslära 2013 med en avhandling där hon analyserar störningar och vibrationer knutna till energiomvandling. Ida intresserar sig för olika sätt att fånga kraften i vattnet på och vilka tekniska problem som kan uppstå när vi vill bringa ordning och dra räta linjer i en värld av böljande dans. Framtida utvecklingsmöjligheter ser Ida främst i tekniska lösningar som är baserade på periodiska rörelser och vibrationer.

 

Sommarprat, folkmord, min koloniserade hjärna -  Revolutionen är här!

Har just slutat lyssna på Maxida Märaks sommarprat (30/7 2015 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/583046?programid=2071) . Jag andas ut… suckar… vad ska jag säga…tänka…känna... suckar igen.

Många tankar och funderingar snurrar runt.  Något som Maxida säger är: ”Våra förfäder hade inget ord för krig på samiska, min generation har det.” 

Jag suckar tungt igen.  Jag tänker på hur mycket jag måste förklara för att den läsare som inte känner till den samiska (svensk,norsk,finsk,rysk-samiska) historien ska förstå varför jag suckar tungt.   Varje gång, måste jag undervisa, jag som precis nyss börjat lära mig min egen historia – återta min familjs minne.  Jag orkar inte det. Ni får ta det som det kommer. Och läsa på, kräva att få undervisning i skolan, på universitetet. För det är inte min uppgift att utbilda er, varje gång!

Och jag suckar tungt igen när jag inser att jag inte ens kan ordet för krig på samiska. För jag kan ingen samiska överhuvudtaget. Och inte heller kan jag meänkieli, som var min mormors modersmål.

Av tre möjliga språk som funnits i min familj i tusentals år kan jag bara ett. Svenska.  De andra två har raderats ut, genom statlig försvensknings politik, som ville få min familj att glömma vilka vi är.

Att samisk historia, kultur och tradition har raderats ut från undervisning på alla nivåer, är en del i ett pågående folkmord.  Dagens svenska mineralstrategier och mineralpolitik, är del i ett folkmord.  Dagens rovdjurspolitik är en strategi i ett folkmord. Att bli av med samerna. Att bli av med samiska traditioner. Att få samer att tappa livslusten så de tar livet av sig för egen hand, för Sverige är ju en demokrati och här dödar vi inga människor med vapen eller i gaskamrar.  

Ok. Nu vet jag att många vrider sig i plågor. Jag hör er:  ”Säger/skriver hon verkligen ordet – ”folkmord”?!!!! Hon som är filosofie doktor, forskare, vid ett statligt universitet borde veta bättre. Det är inte folkmord, det är ju inga masslakter, inga gaskamrar, inga vapen.”  

Men jag svarar, folkmord är det när en stat – eller någon annan -  försöker göra sig av med ett folk, det spelar ingen roll om det går långsamt. Det är agerandet som räknas. Om det så tar 100 år, så är det fortfarande ett folkmord.  Och det är precis det som sker just nu.  Lyssna på Maxida Märak, lyssna på alla vittnesmål som kommer hela tiden.  
När FN antog sin definition 1948 angående vad ett folkmord är – så hördes inga röster från urfolken. Men vi är här nu. Nu börjar VI definiera vad det handlar om. Att radera ut ett folk, långsamt, utan vapenmakt, är också folkmord. 

FN, Förenta Nationerna, är ju just ”Förenta Nationerna”- nationsstater – det är inte Förenta Urfolken. Samtidigt som det är nationsstaterna som bedrivit och bedriver folkmord gentemot urfolken som lever i dessa territorier, över nationsgränserna. (Det finns en hel del artiklar av och om andra urfolk i dessa  moderna nationsstater, som kallar sig demokratier. På wikipedia finns just nu en fin artikel också- men som ni vet kan wikipedia artiklarna ändra innehåll eftersom, så detta gäller just idag, just nu:  https://en.wikipedia.org/wiki/Genocide_of_indigenous_peoples )

Maxida säger ”Revolution, det är vad vi behöver”.

Jag tänker på min morfars farmors syster, Stina Larsdotter Rim och hennes man,  Johan Svensk, som mötte rasisterna (de kallas ofta för antropologer och ibland ”rasbiologer”)  Gustaf och Lotten  von Düben 1868,  vid Ligga – Stora Lule älv – och lät sig fotograferas.

Jag suckar tungt och djupt när jag tänker på hur deras bilder nu exploateras av  statligt finansierade Nordiska Muséet, som beskriver dem som offer.  Suckar och tänker att de som beskriver mina släktingar som offer, de har ingen aning vad de talar om.

Stinas och Johans blickar är så starka. Johan, har stål i blicken där han tittar på fotografen. Det är ingen aningslös person på bilden. Han vet vad det handlar om, och han talar om det med sitt ansikte, med sina ögon.

Stina tittar bort i fjärran. Hon tänker: ”Jaja. Låt storsvenskarna ta sin bild, så kan mina efterkommande se mitt ansikte och se oss, vilka vi är….”

Den samiska aktivisten, kulturarbetaren, jojkaren och läraren Karin Stenberg (1884-1969) skrev följande 1920 i Dat läh mijen situd – på svenska ”Det är vår vilja”, en skrift riktad till Sveriges Riksdag:

”Svenskar, som resa genom lappmarkerna med hästlass av konserver och huvudet fullproppat med sina egna storhetstankar, utan att kunna vårt språk, utan att kunna  följa oss på våra  vandringar,  i vårt arbete,  utan låtande sig fraktas som kollin genom bygderna, deskriva, under­ stödda  av  staten  och  enskilda,   böcker  om  oss  och  vårt liv,  som  hallstämplas  såsom  •sanningen  om lappen•.   Inte för·att därmed  göra  samefolket skada - det vilja vi, trots allt, ej tro - utan för att göra sin eget lilla löjliga jag intressant.” (Länk till boken i Libris - låna den, begär den, läs den! : http://libris.kb.se/bib/1268360 )    

Det var nog så Stina och Johan tänkte. Jag kan inte sluta le när jag tänker på det.

Jag känner deras styrka. De sänder mig och alla sina efterlevande styrka och glädje.  Vi har alltid funnits här och vi kommer alltid att finnas här.   (Du kan själv söka fram deras foton, jag tänker inte länka till dessa bilder. Jag har aldrig sett något tillstånd för att lägga upp bilderna online från vare sig dem själva eller efter deras efterlevande. Så när det finns ett sådant tillstånd, kan jag tänka mig att länka bilderna) Folkmordet kommer inte att lyckas, vi ger oss inte! För varje dag blir vi starkare och nu börjar vi säga emot. Maxida är bara en av alla som nu står upp. Vi är så många nu.

Jag skrattar åt von Dübens hästlass med konserver och av storhetstankar fullproppade huven, jag ser hur de låter sig fraktas runt som kollin. Hjälpta av vem tror ni? Inte reste de ensamma, utan hjälp där inte.

Stina och Johan ägde och skötte renar. Min morfars farmor, Sigmora, gifte sig med en nybyggare, hemmansägare. Självklart var även han same. Hade de renar? Jag vet inte ens, i min familj har vi aldrig talat om det. Det är ett trauma. En minnesförlust.  Men jag har fått veta att Sigmora hade renmärke.  Jag vårdar den kunskapen som jag fick vid 42 års ålder väl, som ett varmt och stärkande minne. Det ger mig tillhörighet, en slags äkthetsstämpel, som jag samtidigt våndas över.  

Renskötseln. Det är både stolthet och ett ständigt trätoämne. Varför? Jo för det är så många samer, genom svenska statens aggressiva kolonialpolitik och raskategoriseringar -  som har förlorat sina rättigheter till renägande, sina möjligheter att äga renar, att sköta dem och därmed till de rättigheter som Svenska staten har knutit till just renskötseln. Men tagit bort från de som inte fick vara renskötare.  Och delade upp oss i samer och svenskar. Så  i folkräkningen  1890 blev morfars farmor ”svensk”, medan hennes syster blev ”lapp”. (Mormors mor i Tornedalen slängdes in i kategorin ”finne” i samma folkräkning så kom inte och påstå att kategorin ”lapp” enbart handlade om sysselsättning. I så fall får du gärna förklara för mig vad ”finne” innebär för slags sysselsättning).

Så när jag känner glädje för kunskapen att Sigmora ägde renar, för att det ger mig ”äkthet” som same, så snurrar det samtidigt i mitt huvud. Jag är så koloniserad att jag inte kan känna vår samiska tillhörighet utan att förhålla mig till svenska statens rasistiska kategoriseringar, i lappar och samer och svenskar.

Så skapas splittring mellan människor. Det är ett välkänt sätt att så split, att söndra och härska. Det är vad Sverige, svenska staten, har ägnat sig åt sedan början på 1800-talet. När övriga kolonialmakter gick över haven, satsade Sverige på Sábme, Sameland.  Och har aldrig släppt sitt grepp.

”Revolution, det är vad vi behöver”.

Jag säger: ”Revolutionen är här”. Och vi är många som står bakom den.  Det är revolution: att minnas, att vägra glömma!,  att leva sitt samiska liv, att tala samiska,  att jojka, att kräva att få finnas – som same. Det är revolution att bära kolt, gábbde, och att kräva att få höras.  Det är revolution att envist fortsätta med renskötseln och att stå upp för marker och vatten.  Och det är många som deltar i revolutionen, som står bakom , både samer och samisk allierade. 

Tack Maxida. Tack till alla oss som kämpar varje dag.  Till er som stöttar och ställer upp. Till er som lever era samiska liv.  Tillsammans ska vi förändra. Och det till liv och framtid där vi lever tillsammans på marker och vatten som räcker till nästa istid. Oavsett om vi är renägare eller ej. Samer eller ej.  Vi ger oss inte.

Revolutionen är här!

***

För dig som vill läsa lite mer, det finns oerhört mycket! Som den forskare jag är rekommenderar jag följande texter/avhandlingar/artiklar:

Sametingets hemsida har många kortfattade texter. Länk:  https://www.sametinget.se/

Lantto, Patrik, Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, Umeå, 2012

Lundmark, Lennart, "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm-": svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv, Norrlands universitetsförl., Bjurholm, 2002

Marklund, Bertil, Det milsvida skogsfolket [Elektronisk resurs] : skogssamernas samhälle i omvandling 1650-1800, Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, Diss. (sammanfattning) Umeå : Umeå universitet, 2015,Umeå, 2015 Länk: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-101271

Stenberg, Karin och Lindholm, Valdemar, Dat läh mijen situd !: Det är vår vilja : en vädjan till den svenska nationen från samefolket, Svenska förlaget, Stockholm, 1920 
[I Libris står av outgrundlig anledning bara Valdemar Lindholm som författare, men det är faktiskt Karin Stenbergs text!]

Åhrén, Christina, Är jag en riktig same?: en etnologisk studie av unga samers identitetsarbete, Institutionen för kultur- och medievetenskaper/ Etnologi, Umeå universitet, Diss. Umeå : Umeå universitet, 2008,Umeå, 2008  Länk: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1935

Öhman, May-Britt, Julevädno ja mån: Lule älv och jag - tystnad, minnesförlust och jojka älven som samisk-svensk vattenkraftshistoria, i Wormbs, Nina & Kaiserfeld, Thomas (red.), Med varm hand: texter tillägnade Arne Kaijser, Kungliga Tekniska högskolan, Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, Stockholm, 2015, s.105-127. Länk:

https://www.academia.edu/11794279/Julev%C3%A4dno_ja_m%C3%A5n_Lule_%C3%A4lv_och_jag_-_tystnad_minnesf%C3%B6rlust_och_jojka_%C3%A4lven_som_samisk-svensk_vattenkraftshistoria

Össbo, Åsa (2014). Nya vatten, dunkla speglingar [Elektronisk resurs] : industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910-1968. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2014 Länk : http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-86040  

Media:

Debattartikel: DN debatt 12/6 2015 ”Rasbiologiskt språkbruk i statens rättsprocess mot sameby”   Länk: http://www.dn.se/debatt/rasbiologiskt-sprakbruk-i-statens-rattsprocess-mot-sameby/

Sameradion - Sveriges radio 23 juli 2015 "Bristande kunskap om samer bland lärare"  Länk:  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6217555   
Universitetslärare- och högskolelärare har för låg kunskap om samer, samisk historia och det samiska samhället. Kunskapen om samer och deras förhållande finns endast bland ett få tal lärare, säger forskaren May-Britt Öhman vid Uppsala Universitet.  (Utifrån blogginlägget  "Ett skriande behov av utbildning om samisk historia..." 17 juli 2015 Länk: http://www.maybrittohman.com/startblog/ett-skriande-behov-pa-utbildning-om-samisk-historia-och-nutid-for-alla-hogskole-och-universitetslarare-i-sverige-gor-som-kanada )

Debattartikel: Att [få] tala för sig själv. "Nytt inlägg i debatten om kunskaps- och resurscentrum mot rasism från ett samiskt perspektiv. Vi hoppas att regeringen, riksdagen och lärosätena "kan börja ta till sig våra ord, så att ifrågasättande av det urbana svenska teknovetenskapliga koloniala och rasistiska paradigmet kan börja på allvar", skriver en rad samiska forskare, konstnärer, kulturutövare, lärare och renskötare." Länk: Länk till artikel: https://www.feministisktperspektiv.se/2015/07/02/att-fa-tala-for-sig-sjalv/
Mediebevakning:  Sameradion, Sveriges Radio 8/7 2015 Länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6207425

 

Ett skriande behov av utbildning om samisk historia och nutid för alla högskole- och universitetslärare i Sverige - gör som Kanada!

På samma dag har jag både fått värmande inspiration och förhoppningar om en annan akademisk verklighet - inspirerad av Kanadas universitet - samt (återigen)  insett det skriande behovet av just detta för svensk akademi. Jag har en vision om en akademi som visar respekt och hänsyn för urfolk. En avkoloniserad akademi, som även säkerligen kan bidra till att lösa upp många andra knutar kring rasism idag.  
Så här gick det till:
När jag googlar på mitt eget namn (något jag gör mycket just nu för att hitta alla artiklar jag är med i för att få in på  min nystartade hemsida - "tredje uppgiften" ska redovisas som ni kanske vet) dyker numera en hel del studentuppsatser upp där gruvfrågor och Kallak - Gállok diskuteras och analyseras.
Det är verkligen roligt att se att mina aktiviteter – workshops, uttalanden, överklaganden, vetenskapliga arbeten  och inte minst aktivism– fått sådan spridning.  (Ibland undrar jag hur studenterna gör för att förhålla sig till mig som ju är både forskare och aktivist – det måste kännas förvirrande, det skulle nog jag ha tyckt när jag själv var student)  Och samtidigt så är jag förstås väldigt nöjd över att kampen i Kallak - Gállok har väckt intresse hos många studenter runtom hela landet. Det innebär att arvet från Gállok fortsätter att leva starkt! Det ger hopp!

Men nu ikväll höll jag på att ramla ur stolen, när jag funnit ännu en spännande studentuppsats, ett examensarbete på 15 högskolepoäng, som analyserar debatterna om Kallak.
    I uppsatsen som är producerad vid en svensk högskola läser jag följande : "När vi sökt efter bakgrundsinformation om samerna och deras situation använde vi oss av samer.se vilket är en hemsida som bedrivs av Samiskt Informationscentrum. Samiskt Informationscentrum startades av Sametinget på uppdrag av regeringen för att öka medveten i Sverige om samernas kultur, historia och situation i Sverige (Samiskt Informationscentrum, 2015a). Vi är medvetna om att hemsidan till viss del kan ge en vinklad bild av samers situation i Sverige då de skrivit om sin egen historia, men vi upplevde att den var verklighetstrogen och valde därför att använda deras hemsida som källa."

Jag vill betona att jag INTE på något annat sätt än just i denna formulering vill kritisera själva uppsatsen eller studenterna. Uppsatsen är läsvärd, intressant och analyserar debatten och de många inblandade aktörerna på ett förtjänstfullt sätt!  Jag skulle säkert önska mycket mer djupgående analys i övrigt, men en studentuppsats är en studentuppsats och har sina begränsningar i omfattning.  De har analyserat ett stort material på ett bra sätt.  Så långt är allt väl.

Men – det jag inte kan förstå är hur denna formulering kan släppas igenom av såväl handledare som examinator.

Om det är möjligt att i efterhand  få korrigera det så skulle jag verkligen rekommendera att det görs. Numera hamnar ju studentuppsatser digitalt och hänger med för all framtid. Mina egna studentuppsatser är jag tacksam för att de bara finns i pappersversion.

Men låt mig diskutera lite kring hur formuleringen hamnade där och vad den innebär;
Hur kan för det första såväl handledare som examinator missa att påpeka för studenterna att Samiskt informationscentrum är en del av Sametinget som är en statlig myndighet etablerad 1993?  Formuleringen "då de skrivit om sin egen historia" blir ju minst sagt märklig, när det faktiskt är en statlig myndighet som står för informationen, och borde i så fall problematiseras som sådan. Inte som att "samer skrivit om sig själva".

Och sedan för det andra – hur kan det ens vara möjligt att släppa igenom en dylik formulering som innebär att ”samer är partiska” när vi beskriver vår egen situation och vår historia, men att  - implicit- allt annat samtidigt är helt opartiskt som är skrivet av svenskar om svenska förhållanden och historia?

Rimligtvis borde ju ett sådant förtydligande och tveksamheter lyfts fram om alla andra källor, såsom myndigheterna Bergsstaten, Sveriges Geologiska Undersökning, Statistiska Centralbyrån.  Dessutom används även prospekteringsföretaget Beowulf Minings hemsida som källa, i förvisso mindre frågor. Men det är ändå utan minsta tveksamheter uttryckt ifråga om möjlig partiskhet och risk för bristande sanningshalt, då de som en aktör med särskilt intresse i Kallak skrivit om sig själva.

I nästa steg börjar jag fundera om studenterna under skrivprocessen möjligen fått kritik för att de använt Sametingets hemsida, eller om denna påstådda möjliga partiskhet är något de själva känt tveksamhet inför.  Och hur gick det till när formuleringen hamnade där? Var det någon som ifrågasatte det? Hur gick resonemanget?

I nästa steg funderar jag blir över vilka utgångspunkter och kunskaper mina kollegor vid högskolan har i fråga om just samisk historia, kultur och nutid. Vad lärs ut till studenterna? Vad finns med i kurslitteraturen? Vad är självklara grundkunskaper? Vad är inte självklart?  
Dock känner jag ju till det allmänna läget inom svensk akademi. Det saknas överlag undervisning och kurslitteratur om svensk-samiska relationer. De flesta högskole- och universitetslärare som inte själv har ett eget specialintresse i samiska frågor vet oerhört lite - om alls någonting - överhuvudtaget. Jag anklagar inte er  - som saknar insikter och kunskaper - för denna kunskapsbrist.  Men jag vädjar till er att göra något åt det.

Jag ska även passa på att göra ett erkännande här. 1995 fick jag - som utbytesstudent i Paris vid Science Po - uppdraget att skriva en artikel om svenska politiska partier för en bok om europeiska politiska partier publicerad i Frankrike. Jag skrev på engelska och det översattes till franska. Det känns lite som att det borde vara preskriberat nu, men jag missade faktiskt helt och fullt att ens nämna Sametinget som etablerats två  år tidigare. Jag insåg detta först när det var för sent. Insikten skaver dock än idag. Jag skäms!  Men hur kunde det komma sig att det blev så här? Jo, i hela min utbildning så var just samisk historia, kultur, politik, och svensk-samiska relationer helt osynliggjorda. Jag tror inte jag en enda gång under alla mina kurser ens hörde talas om samer. Och då är jag ju - som jag berättar om under "About/Om" på denna sida själv same, lule/skogssame.

Så jag kan bara med sorg konstatera, om och om igen,  att situationen av idag till stor del är detsamma som när jag gick min grundutbildning för två decennier sedan. Grundläggande kunskaper om samiska institutioner - samt reflektioner om det koloniala arvet och nutiden - ingår inte i högskolors och universitets utbildning.  Det är spåren av en kolonial utbildnings- och forskningspolitik där samer och samisk-svensk historia kontinuerligt osynliggörs.  Jag kan bara konstatera att det är ytterst illa, ännu idag. Det är även allvarligt på grund av de konsekvenser det medför i nutid för samer. Se gärna vår - 20 undertecknare från samiska samhället; forskare, konstnärer, aktivister, renskötare -  debattartikel i Feministiskt Perspektiv: Att [få] tala för sig själv , där vi framhåller just konsekvenserna av denna kunskapsbrist i en fortsatt aggressiv kolonisation med såväl bristande- eller helt avsaknad av respekt för människoliv som för det samiska samhällets fortlevnad.
Anna Lydia Svalastog har också skrivit en ypperlig vetenskaplig artikel om läget i lärarutbildningen, där hon konstaterar just detta - att det saknas kompetent undervisning för lärarstudenter. (Referens finns nedan. Länk till artikel för nedladdning finns här.)
Kallak - Gállok och hur arvet från den kampen förs vidare är dock hoppingivande. Den stora och ökande mängd av studentuppsatser som skrivits och skrivs på temat, samt även om samer, ger hopp om en snar förändring.Det är ju dagens studenter som kan bidra till avkolonisering av akademin - och samhället. Jag hoppas på er!

Så till något ännu mer hoppingivande och inspirerande, som jag hoppas att Sverige skulle vilja ta efter (kanske även grannländerna skulle kunna ta till sig detta). Kanada har nämligen gett oss en modell som jag tänker skulle kunna användas av svenska universitet och högskolor också, bara viljan finns! :

Just idag läste jag en artikel om att Kanadas samtliga 97 universitet har antagit en uppsättning gemensamma principer för att minska "gapet mellan urfolksstudenter och deras icke-urfolk medstudenter" (min översättning av deras formulering). En nationell ”reconciliation plan” annonserades av paraplyorganisationen för universiteten i landet -  Universities Canada - 29 juni. Här följer min översättning från artikeln i frågan: ”Detta innebär att varje universitet ska skriva om sina kursplaner för att fullt ut ta in urfolkshistoria, kultur och värderingar. De ska anställa professorer, administratörer och ledningspersonal från First Nations och även Métis och Inuit samhällen. De ska skapa plattformar och bistå med resurser för dialog och samverkan mellan urfolksstudenter och icke-urfolksstudenter. Universitetsrektorerna ska verka för att förändra den nationella konversationen och höja ribban för andra institutioner”.

Paul Davidson som är ordförande för Universities Canada sa i samband med lanseringen : “We are pleased to launch these principles on the eve of Canada Day which is not only a time for celebration but a time for reflecting on who we are as a country and who we want to become through meaningful reconciliation” – Vi är glada att kunna lansera dessa principer dagen innan Kanadas dag – som är en tid inte bara för firande utan även för att reflektera kring vilka vi är som land och vilka vi vill bli genom meningsfull försoning”.

Jag hoppas verkligen att något liknande initiativ kan tas i Sverige. Det är sedan länge försummat och när jag stöter på liknande formuleringar i en examensuppsats på högskolenivå förstår jag, återigen,  hur aktuellt och viktigt det verkligen är. Det kan inte få fortsätta så här, något måste göras nu, genast!  En sanningskommission och en samtidig genomgripande satsning, liknande den i Kanada, är det minsta som kan begäras av Sveriges regering och svenska statens universitet och högskolor.  Och det allra minsta jag vill förvänta mig är att börja med en massiv upplysningsinsats om urfolket samer som finns här i FennoScandia så att alla högskole- och universitetslärare är informerade och kan handleda sina studenter på ett kunnigt och vetenskapligt korrekt sätt.
I väntan på detta vädjar jag dock till varje enskild universitets- och högskolelärare - gör din egen insats för att ta upp samisk historia, kultur, och tradition - bjud in föreläsare, ta med det i kurslitteraturen. Och till varje student som vill se förändring säger jag - begär detta från dina kursarrangörer, från din högskola, från ditt universitet. Så åstadkommer vi tillsammans förändring och avkolonisering.

Tack för mig ikväll, buorre idja!

***
Svalastog AL, On Teachers’ Education in Sweden, school curriculums, and the Sámi People, in Gärdebo J, Öhman M-B, Maruyama H (eds.) Re:Mindings. Co-Constituting Indigenous/Academic/Artistic Knowledges, Uppsala University: Uppsala Multiethnic Papers 55 / The Hugo Valentin Centre, Uppsala 2014, pp.153-171

Länk till artikel om Universities Canada principer för avkolonisering och försoning:
Universities ‘decolonize’ their courses and campuses: Goar Canada's universities lay out their plan to narrow the education gap between aboriginal and non-indigenous students. http://www.thestar.com/opinion/commentary/2015/07/07/universities-decolonize-their-courses-and-campuses-goar.html

Länk till lanseringen av Universities Canada: Canada’s universities adopt new Principles on Indigenous education June 29, 2015  http://www.univcan.ca/media-room/news-and-commentary/canadas-universities-adopt-new-principles-indigenous-education/

I mina sociala medieflöden pågår det parallellt två heta debatter som handlar om dels representation av annat än vita kroppar i akademi och beslutsfattande, samt rasismen – finns den eller inte?

Den ena debatten verkar jag dock vara en av få i Sverige som ser, medan den andra översvämmar såväl sociala media som vanlig media  och på ett fåtal dagar har den redan genererat ett stort antal  otrevliga påhopp på de som kritiserar existens av strukturell rasism i Sverige.

Den debatten som vid det här laget är svårt för någon i Sverige att undgå och fyller bloggar, media, började med kritiken från Ylva Habel och Barakat Ghebrehawariat mot att rasifierade forskare och experter på antirasistiska frågor förväntas arbeta  gratis – något som de framhåller som ett både strukturellt och vanligt problem. http://www.svt.se/kultur/medier/kritik-mot-ur (SVT.se 8/7)  

Det som framhålls här från det som jag benämner som rasismförnekarhåll är i ett spektrum som sträcker sig från att det är självklart att Ylva Habel, eftersom hon är heltidsanställd forskare/lektor vid ett med skattemedel finansierat statligt universitet, borde ställa upp och ”hjälpa” ett produktionsbolag som gör program på uppdrag av licensfinansierade och skattemedelsfinansierade SVT/UR till att hon bara borde hålla tyst och tacka nej. 

Här framkommer även att hennes påståenden om att det handlar om att strukturell rasism att kräva gratisarbete av rasifierade är påhitt och att hon bär en "offerkofta" och helt enkelt har alternativet att bara tacka nej.
 Enligt de som framför dessa argument så finns i princip inte rasism i Sverige, mer än från "riktiga" rasisters håll då (läs SD och nynazister).

 Det framhålls att det gratisarbete Ylva Habel och andra rasifierade återkommande efterfrågas att göra – utan faktiskt möjlighet att inom rimliga ramar påverka innehåll eller ens bli citerade för sin insats – är antingen ett generellt problem för alla med särskild expertis, vit som svart, eller något de faktiskt borde ställa upp på – eftersom nu det finns inskrivet i Högskolelagen att lärosätena ska samverka med omgivande samhälle – den så kallade ”tredje uppgiften”. 

Samtidigt tror jag att få skulle påstå att  något liknande skulle gälla för forskare inom teknik- och naturvetenskap, dvs att de skulle fritt dela med sig av sina innovationer till privata företag för att de i sin tur skulle kunna göra inkomstbringade produkter av kunskapen/upptäckterna.

Den andra debatten har uppstått i svallvågorna efter avslöjandet av hur en vit kvinna, Rachel Dolezal, under förespeglande av att själv vara afro-amerikan, vilselett alla under lång tid och kunnat göra en framstående karriär som människorättsaktivist för afro-amerikanska frågor. Dolezals identitetsappropriering och avslöjandet fick (förstås?)  stor uppmärksamhet även i svensk media (och sociala medier). Det har omnämnts och diskuterats i alla större svenska tidningar – SvD, DN, Expressen och Aftonbladet, samt även i Sveriges Radio.

Det som följt i svallvågorna men som passerat i princip helt obemärkt här i Sverige är hur Dolezal avslöjandet följts av en annan relaterad händelse.  En renommerad forskare vid namn Andrea Smith under förespegling att vara Native American, alltså tillhöra urfolk i USA, gjort detsamma som Rachel Dolezal. Andrea Smith har genom att framträda – blandat med att genom att låta bli att framhålla att hon inte har någon Native American bakgrund – fått tillträde till positioner inom akademin, samt dessutom fått möjlighet att tala för just urfolkskvinnor – Indigenous women, Native American women.  Hon har helt enkelt kunnat göra sig en karriär på att ta på sig en identitet som hon inte har. (Rachel Dolezal har för övrigt även påstått att hon även hade urfolksbakgrund och var född i en tipi).

Medan debatten  i USA kring Andrea Smith till idag är helt oomnämnd  i svensk media, har Smith ifrågasatts framförallt från just urfolksakademiker och aktivister  i USA i ett flertal artiklar och inslag. Bland annat detta öppna brev :
“Open Letter From Indigenous Women Scholars Regarding Discussions of Andrea Smith “ (Indian Country Today 7/7)
http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/07/open-letter-indigenous-women-scholars-regarding-discussions-andrea-smith  
I brevet framhåller undertecknarna bland annat att Smiths identitetsappropiering som Cherokee, urfolk – och/eller som woman of color (färgad kvinna)  reproducerar en historia där kolonisatörer tar över varje aspekt av urfolks liv, och förlåter sig själva sin egen medverkan i kolonisationen.  Undertecknarna framhåller samtidigt det är en självklarhet att kunna delta i diskussionen kring urfolks rättigheter, utan att själv tillhöra något urfolk. Det är genomgående något som framkommer såväl i detta öppna brev som i övrigt från just urfolkshåll, att oavsett bakgrund så får man gärna delta i debatten och agerandet kring urfolksrättigheter.  Det som återkommande framgår är inte så att en måste vara urfolk själv för att kunna delta, men att ta över den identiteten och därmed tala  (istället) för urfolk är något helt annat.
 
Det jag ser som allra mest intressant här i jämförelsen mellan dessa två debatter är hur osannolikt det idag skulle vara att någon Andrea Smith eller Rachel Dolezal skulle kunna framträda i Sverige. Det går inte ens att jämföra karriärmöjligheterna.  Att ta på sig urfolks – samisk – identitet eller svart kvinna – utan att vara det är knappast ens tänkbart då det inte skulle ge något som helst företräde, utan snarast tvärtom.  I Sverige  är det snarast förenat med personlig utsatthet och ibland till och med ren karriärförstörelse att framhärda i samisk identitet, och vad gäller svarta och rasifierade forskare på framstående positioner inom svensk akademi är det  ännu ett fåtal.

Medan rasismen som existerande och självklar, och behovet av att ifrågasätta den inifrån, i USA uppenbarligen - på gott och ont -  kan leda till att personer gör sig en karriär av att ta sig svart och – eller – urfolksidentitet – så är vi i Sverige kvar på den nivån att det förekommer massivt motstånd mot att ens erkänna att strukturell rasism, och kolonisation,  existerar.

Det är ytterst intressant att jämföra dessa två debatter och deras förutsättningar. Som same och forskare följer jag i spåren av mina föregångare som sedan början på 1900-talet just lyft fram rasismen och kolonisationen – med dess konsekvenser, om och om igen. Idag lyfts frågorna igen, nu från flera håll, men motståndet är minst lika starkt mot att ens erkänna såväl rasism som kolonisation. 

 Det känns sorgligt att ens behöva säga det men jag kan inte annat än avundas  mina kollegor i USA (och Kanada) där det åtminstone är möjligt att göra sig en akademisk (och aktivistisk) framgångsrik karriär genom att anta en svart eller urfolksidentitet. När jag själv tagit steget ut och framhärdat i min samiska identitet - så var det inledningsvis med stor tveksamhet, och med känslan av att "nu får det bära eller brista - jag tänker inte dölja mig och min historia, jag tänker återkräva min identitet!".

Om vi jämför med kön så blir det än mer intressant, kanske till och med hoppingivande.Medvetenhet i kombination med politisk vilja kan faktiskt förändra.  
Numera finns ett flertal vetenskapliga studier som belyser just fenomenet av marginalisation av  (vita) kvinnor i akademin och i övrigt.  Gratisarbete för kvinnor är såväl välstuderat som vetenskapligt belagt och ifrågasatts numera även genom politiska åtgärder. De så kallade ”pappamånaderna", är ju i första hand ett politiskt verktyg för att stärka kvinnors position i arbetslivet.  När det gäller akademin har det skett mycket de senaste två decennierna.
1995 var sju procent av Sveriges alla professorer kvinnor. Det året inrättades genom regeringsbeslut de så kallade  31 Thamprofessurerna, samt 73 forskarstuderandetjänster , som skulle stärka kvinnlig närvaro inom akademin. Det  bemöttes förstås av kraftig kritik från många håll där ett argument var att det skulle vara dåligt såväl för professorerna själva som för ”vetenskapen”. Utvärderingar som gjorts visar att kritiken kom på skam. Idag är snittet av kvinnor som är professorer 25% över hela Sverige. Det är långt ifrån jämställt än idag, men frågan har blivit självklar och satsningar görs konstant för att öka jämställdheten i kön räknat.

Så det finns exempel att vända sig till, det går att förändra.  Men än så länge -  när frågan väcks angående hudfärg - ras - rasism – verkar det som att vita svenskar – och även inom akademin -  blir som galna. Ryggmärgsreaktionen verkar vara att avfärda rasism som icke-existerande.

Även i denna fråga kan man förstås belysa exempel med forskning om samer i Sverige. Återkommande förväntas samer på egen arbetstid undervisa och upplysa vita /icke-samiska forskare. Samer, antingen på grund av att de är renskötare och /eller registrerade i Sametingets röstlängd får återkommande enkäter de ska fylla i. Forskare utan egna insikter kommer och ställer frågor. Forskningsprojekt får finansiering utan att medverkan av samer diskuteras på ett etiskt seriöst sätt och utan att finansiering för samers medverkan på lika villkor är inskrivet i ansökningarna.
Det förutsätts helt enkelt att samer – i sin roll som studieobjekt - ska bjuda på sin kunskap och sina erfarenheter  helt gratis och utan möjlighet att kontrollera resultaten, innehållet i studierna. Det har varit så i många hundra  år. Det började redan på Linnés tid och fortsätter än idag. Det stöds av en rasistisk och kolonial forskningspolitik som syftar till exploatering av samiska territorier och samiska kroppar. Förvisso finns det många goda forskare med större insikt och försök till etiska protokoll. Men vi är långt ifrån en situation där vetenskaplig forskning och akademi är avkoloniserad. Jag hoppas att därför att debatten i USA  kring Andrea Smith  (och Rachel Dolezal) kan få  djupare återspeglingar även i Sverige och vad gäller etiska förhållningssätt i forskning, samt inte minst – representationen av forskare som själva är rasifierade, svarta, samer inom akademin.

Jag är dock hoppfull i att medvetenheten börjar väckas, vi är många som säger ifrån och det är nu dags även politisk vilja och aktion. Något behöver göras, nu!
 

Här några fler länkar till debatten om Andrea Smith:

http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/01/rachel-dolezal-outs-andrea-smith-again-will-anybody-listen-time-160925

http://www.wortfm.org/robert-warrior-kim-tallbear-on-ethnic-fraud/

https://tequilasovereign.wordpress.com/2015/06/30/rachel-dolezal-and-andrea-smith/

https://tequilasovereign.wordpress.com/2015/04/10/13-observations-in-three-parts/

http://indiancountrytodaymedianetwork.com/2015/07/01/four-words-andrea-smith-im-not-indian

http://nitanahkohe.tumblr.com/post/122908771423/on-rachel-dolezal-andrea-smith-going-viral

http://andreasmithisnotcherokee.tumblr.com/

https://altcinema.wordpress.com/2015/07/01/the-limits-of-identity/

 Debattinlägg 20150702 publicerad i Feministiskt Perspektiv https://www.feministisktperspektiv.se/2015/07/02/att-fa-tala-for-sig-sjalv/  and available also at  https://plus.google.com/109448693916371519322/posts/YUCqUBvpSbs 

Att [få] tala för sig själv – behovet av strategiska satsningar för inkludering av samiska röster, erfarenheter och vetenskaplig kompetens
 
 

Apropå kritiken mot regeringens satsning på ett nytt nationellt kunskaps- och resurscentrum mot rasism vid Göteborgs universitet har vi som samer – forskare, konstnärer, kulturutövare, lärare, renskötare, aktiva i det samiska och det svenska samhället – några ord att tillföra.
 
Vi samer har funnits här på den fennoskandiska halvön åtminstone sedan den senaste istiden. Vi har varit en tydlig och självklar del av makteliten fram till den kolonisation som inleddes med etablerandet av nationalstaterna vid 1500-talets början. Vi ifrågasätter den systematiska exkluderingen av samer i frågor som rör samiska marker och vatten, samiska kroppar och liv. Vi begär istället en strategisk inkludering av samiska röster, erfarenhet och vetenskaplig kompetens. Vi är övertygade om att våra perspektiv och erfarenheter är av stor betydelse. Förhoppningen är att kunna bidra till en förändring som är till fördel för såväl det svenska som det samiska samhället, i samverkan.
 
Vi menar att rasismen som finns i Sverige är omfattande och inte något nytt fenomen. 
Vi kan heller inte se att centrumets uppdrag verkar vara att bidra till att följa upp rasismens historiska rötter och nutid fullt ut. Vi ställer därför våra förhoppningar till det som nämns i artikeln av Demker et al. (GP 17/6)  att centrumet ifråga enbart ska vara en av flera forskningsplattformar om rasism. Vi menar att en annan självklar del måste utgöras av forskningssatsningar vad gäller den svenska statens koloniala rasism mot samer såväl historiskt som i nutid samt ett gediget arbete för att bearbeta trauman och komma tillrätta med konsekvenserna av denna rasism. Vi vill därmed även se omfattande satsningar på såväl samiskrelaterad som samiskledd forskning och urfolksmetodologier.
 
*
 
Det råder inte bara två starka statsunderstödda normer inom den svenska akademin och det svenska samhället, utan (minst) tre. Dels en manlig norm, dels den svenska vithetsnormen samt slutligen en urban svensk teknovetenskaplig kolonial och rasistisk norm. Den sista är i styrka snarast ett paradigm och står än idag mer eller mindre utan möjlighet till reellt ifrågasättande, på grund av brist på akademiska plattformar.  Då handlar det inte enbart om svenskt deltagande i den europeiska kolonisationen, utan den kolonisation av Sábme/Sápmi/Saepmie-Sameland – som återkommande brukar illustreras med Rikskansler Axel von Oxenstiernas uttalande från 1600-talet: ”I Norrland, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det”.
 
Den svenska forskningens företrädare vid renommerade universitet som Lund och Uppsala samt Karolinska institutet började från tidigt 1800-talet peka ut oss samer som de Andra. Detta ledde så småningom till att såväl barn som vuxna utsattes för rasbiologiska undersökningar där vi utmålades som ”primitiva” och blev föremål för en statlig rasistisk särskiljande ”lapp-ska-vara-lapp” politik med förödande konsekvenser, såsom nomadskolor, tvångsförflyttningar, tvångsslakt av ren, tvångsassimilering till svenskhet, förluster av såväl rättigheter som mark.
 
Vare sig den svenska staten eller de svenska lärosätena har någonsin på allvar gjort upp med denna politik eller dess efterverkningar.  Istället förefaller man ha valt vägen av en strategisk glömska, en utradering av minnet av övergreppen. Parallellt har utraderandet av samisk kultur, tradition och språk fått fortsätta mer eller mindre ostört.  
 
Enbart den som själv väljer särskild samisk inriktning på universitetsnivå kan få tillgång till (en begränsad) insikt. Detta är dessutom endast möjligt tack vare att viktiga föregångare – såväl samer som icke-samer - envist och oförtröttligt tagit och tar sig an historien, berättelserna och nutiden.  Det är dessutom fullt möjligt att genomgå grundskola, gymnasium och universitetsutbildning, ja även forskarutbildning, utan att få lära sig grundläggande aspekter av samisk kultur, språk, tradition, historia, nutid och svensk kolonisation av Sábme.
 
Vi bevittnar nu gång på gång hur personer utbildade utifrån detta urbana svenska teknovetenskapliga koloniala och rasistiska paradigm är de som fattar avgörande beslut om samers liv, hälsa, kultur och framtid och inte minst även samiska kroppar, såväl levande som döda.  
 
Rasbiologisk forskning bedrevs från 1830-talet och ända fram till 1960-talet, med den svenska statens goda minne och stöd. Samiska kvarlevor samlades in i ”Vetenskapens” namn. Gravar grävdes upp. Tusentals fotografier togs av samer och tornedalingar med syfte att rasbestämma och kategorisera oss. 
 
Än idag ligger samiska kroppar kvar i lådor på museum och universitetsarkiv, och det saknas reellt inflytande från samisk sida vad gäller etiska riktlinjer – i de fall sådana ens finns.
 
Fotografierna från det av Sveriges Riksdag 1922 etablerade Rasbiologiska institutet, även nakenbilder, på såväl vuxna som barn, ligger åtkomliga under Offentlighetsprincipen, vid Uppsala universitetsbibliotek, utan särskilda etiska riktlinjer. 
 
I dagarna har en historisk rättegång just avslutats. För andra gången, sedan det så kallade Skattefjällsmålet, står svenska staten mot samerna i domstolen. Denna gång är det en sameby, Girjas, som stämt staten gällande rättigheter till specifika marker och vatten.  I samband med rättegången har Staten genom sitt ombud dels avfärdat de senaste decenniernas framstående forskning som partisk - till fördel för samer. (DN.se Debatt, 11/6 2015) Därmed har Staten i princip framfört att tidigare kolonial forskning, inklusive den rasbiologiska forskningen, varit ”opartisk”. Dessutom har Staten genomgående i sina pläderingar tagit sig rätten att definiera samer enligt rasbiologisk terminologi som ”lappar”. Justitiekansler Anna Skarhed försvarar i en intervju språkbruket med att Staten inte menar något nedsättande; same eller lapp, det är ju enbart ”en lek med ord”.  (SvD.se 11/6 2015)
 
Vi bevittnar även hur elproduktion som är miljömässigt och socialt förödande såsom vattenkraft och vindkraft framhålls som miljövänlig i en diskurs formad i en akademi där staden och urban svenskhet är norm. Elkonsumenter konfronteras sällan eller aldrig med de omfattande konsekvenserna av elproduktionen som hotar såväl renskötseln som samisk kultur samt utsätter människor för direkt livsfara.
 
Vi bevittnar återkommande militärövningar med giftiga utsläpp och störningar för såväl människor som djur och ser hur våra hemorter marknadsförs på Vidselbasen via Försvarets Materielverk som ett territorium med noll procent invånare. (http://www.vidseltestrange.com/europe%E2%80%99s-largest)

Vi bevittnar hur svenska regeringars mineralstrategier och gruvpolitik bygger på fortsatta tvångsförflyttningar av samer och förstörelse av framtida livsmöjligheter - som i Rönnbäck - Umeälven, Gállok – Luleälven,  Laver- Piteälven.
 
Vi bevittnar hur utsläpp från existerande, verksamma och konkursade gruvor – Blaiken, Svärtträsk, Kaunisvaara, Aitik med flera, förgiftar vattendrag och marker, utan att tillräckliga reningsåtgärder vidtas.  
 
Vi bevittnar hur kommuner i samiska områden om och om igen faller för illusioner om nya arbetstillfällen och folkökning genom vindkraft- och gruvetableringar som med säkerhet innebär såväl stora förluster för samiska och andra lokala näringar samt miljöförstörelse.
 
Vi bevittnar hur Stockholms - med läkemedelsrester och tungmetaller kontaminerade - avföringsslam sänds på tåg för att läggas till de redan giftiga gruvavfallsdepåerna i Aitik.
 
Vi bevittnar hur renar årligen dödas i tusentals i en transportpolitik där inga lösningar organiseras för säkra passager vid järnvägar och vägar, och där även människor tvingas riskera sina liv.
 
Vi bevittnar hur samiska renskötare mår allt sämre och hur alltför många unga samer redan begått självmord.
Vi ser hur renskötseln som är en självklar del av samisk kultur, i ett flertal sammanhang avfärdas som betydelselös av statliga företrädare.
 
Vi ser hur landskapen utarmas och det livsviktiga vattnet förstörs genom en kalhyggespraktik och skogsmissbruk utan historiskt motstycke.
 
Vi ser hur vårt kulturarv skövlas, sprängs och grävs bort i olika exploateringar och hur begränsade arkeologiska undersökningar görs enbart när det snart därefter ska förstöras, och utan särskild kompetens för att säkerställa samiska lämningar.
 
Samtidigt som vi bevittnar hur malmen, skogen, elen och det ”folktomma” militära övningsområdet i Sábme inbringar inkomster som räknas i miljarder årligen ser vi hur Sametingets möjligheter att göra viktiga insatser begränsas av bristande resurser. Vi ser hur Sametingspartierna på årlig basis får ersättning för flera mandat som inte ens motsvarar en månadslön för ett svenskt kommunalråd. Vi ser återkommande hur Sametingets till största delen ideellt arbetande styrelse får uppdrag av de mest osannolika karaktärer.  Ett av de senaste och möjligen ett av de mest absurda uppdragen är att på Historiska muséets – en statlig myndighet -  förfrågan försöka agera etiskt råd för muséets samling av samiska döda kroppar.
 
Vi bevittnar gång på gång denna systematiska exkludering av samiska röster i ett flertal sammanhang som berör samiska marker och vatten, samisk kultur och samiska kroppar; däribland Vattenverkssamhetsutredningen (2014), Dammsäkerhetsutredningen (2012); utarbetandet av etiska riktlinjer för handhavande av samiska mänskliga kvarlevor (Uppsala universitet 2014), regeringens energikommission (2014 - )och det nationella skogsprogrammet ; forskningsberedningen (2015-).
 
Vi bevittnar hur samiskrelaterad forskning fortsatt formuleras, beslutas om och leds framförallt av icke-samer, samtidigt som det för samiska forskare många gånger är förenat med karriärförstörelse, avslag på ansökningar och personlig utsatthet att framhärda i en samisk identitet. Att framhålla sin samiska identitet, till skillnad från den som gör detsamma med svensk identitet, innebär nämligen att man ställer sig öppen för att bli utpekad som ”partisk” eller ”politisk” i sin forskning.
 
När det väl beviljas särskilda medel till samiskrelaterad forskning – senast 2012 -  ser vi hur det saknas kompetens ifråga om urfolksforskning och urfolksmetodologi hos de svenska forskningsråden och därmed hos de sakkunniga som utses för att granska forskningsansökningar.  Vi saknar även särskild kompetens gällande urfolksforskning och metodologi inom EUs forskningsfinansiering.
 
I Sverige ser vi återkommande hur forskningsprojekt – inom samiskrelaterad forskning -  utan direkt koppling och erfarenhet från det samiska samhället beviljas forskningsmedel och till och med bedöms som ”excellenta”. Detta samtidigt som samiska forskares ansökningar, grundade i frågeställningar inom det samiska samhället och med omfattande erfarenheter och kompetens, avslås av samma finansiärer.  
 
Den samiska aktivisten, kulturarbetaren, jojkaren och läraren Karin Stenberg (1884-1969) skrev följande 1920 i Dat läh mijen situd – på svenska ”Det är vår vilja”, en skrift riktad till Sveriges Riksdag:
 
Svenskar, som resa genom lappmarkerna med hästlass av konserver och huvudet fullproppat med sina egna storhetstankar, utan att kunna vårt språk, utan att kunna följa oss på våra vandringar, i vårt arbete, utan låta sig fraktas som kollin genom bygderna, de skriva understöda av staten och enskilda, böcker om oss och vårt liv, som hallstämplas såsom “sanningen om lappen”.
 
Vetenskapsteoretiskt byggde forskningen då, som idag, på att utmåla samer som de Andra, som ska beforskas och förklaras -  utifrån.  Även om vi de senaste decennierna har sett förändring till det bättre och det idag finns många goda och kompetenta forskare som inte är partiska med fördel för den svenska statens koloniala forskningspolitik och som åtnjuter stort förtroende från samiskt håll; även om det nu finns flera forskare och doktorander som själva är samer, så är det fortfarande oerhört svårt att på allvar utmana de urbana, rasistiska och koloniala normerna, att ens nagga i kanterna på paradigmet.   
 
Ytterst litet utrymme ges och endast ett fåtal och begränsade satsningar görs för forskning som handlar om att stärka det samiska samhället, näringar och kulturuttryck, dricksvatten, livsmiljö och tryggad livsmedelsförsörjning. Det ges minimala anslag för att forska kring och därmed ge tillgång till de minnen som borde vara en självklar rättighet för varje folk. Det saknas även nödvändiga satsningar på forskning om de trauman och konflikter som uppstått på grund av den statliga kolonisationen, tvångsförflyttningar, rasbiologiska studier och rasistisk särskiljande politik.
 
Förutom bristen på satsningar för ett utifrån samiska perspektiv etiskt hanterande av de rasbiologiska arkiven, och läkande av trauman från dessa ”vetenskapliga studier” är ett annat uppenbart exempel forskningen om renar och renskötsel. Den tillåts sällan eller aldrig på allvar bedrivas utifrån den långa och omfattande kunskap, vetenskap, som finns hos renskötselns utövare, för att främja och stärka densamma.  Forskning om renskötsel tvingas istället till stor del handla om att bevisa det som renskötare återkommande vittnar om; att renskötseln står inför kollaps på grund av den statliga rovsdjurspolitiken i kombination med vattenkraft, vindkraft, gruvor, vägar och järnvägar.
 
Sverige ligger idag såväl forskningsmässigt och kompetensmässig internationellt långt efter gentemot andra västerländska demokratier med egna urfolk; förutom Finland och Norge även Kanada, USA, Nya Zeeland och Australien. I dessa länder finns ett flertal forskningscentrum, institutioner och universitet där urfolk själva är forskare och leder forskning med fokus på urfolk.
 
Vi välkomnar DO och Sametingets förslag på en sanningskommission men menar att det inte får stanna vid detta. Vi menar att kompetens - som samer, konstnärer, kulturutövare, renskötare, företrädare för samiska organisationer och som samiska forskare - är av största betydelse för att säkerställa en hållbar framtid för alla. Vi begär plats i forskningsdiskussionspaneler, granskningskommittéer, etikkommittéer, forskningsråd, i beredningar, kommittéer, råd och kommissioner för framtida inriktningar på alla områden som rör samiska områden och samers framtid.
 
Vi vill skydda marker och vatten från kortsiktiga och miljömässigt förödande exploateringar och förstörelse – som ofelbart leder till en situation där vi inte längre har tillgång till giftfritt dricksvatten, fiskevatten, till betesmarker.  Vi vill att konflikter och trauman från kolonial politik beforskas och bearbetas, utifrån samisk kroppslig erfarenhet, minne, vetenskap samt med existerande urfolksmetodologier som ledstjärna.
 
Vi begär möjlighet att bidra till förändring genom att samiska inifrånperspektiv, samisk kultur, historia och tradition erkänns som självklara utgångspunkter för forskning och undervisning, samt erkänns som betydelsefulla för såväl det svenska samhället som för det samiska samhällets utveckling.
 
2017 firas hundraårsjubiléet av det första samiska riksmötet, som hölls i Trondheim 1917, organiserat av bland annat föregångaren Elsa Laula (Renberg). Laula uppmanar i sin stridsskrift från 1904,”Inför Lif eller Död?” Sanningsord i den lapska frågan” samiska män och kvinnor att ta plats, att utbilda sig och att påverka så att den samiska kulturen ska kunna överleva och se en ljus framtid an: ”tillägnen Eder all den bildning, som I kunnen få, stöd de svaga i kampen för tillvaron och tänk på vårt framtidsmål!”
 
Vi tar till oss Elsa Laulas ord och hoppas att Sveriges regering och Riksdag, statliga myndigheter liksom lärosäten, professorer, lektorer och forskare – som inte redan gjort det -  kan börja ta till sig våra ord, så att ifrågasättande av det urbana svenska teknovetenskapliga koloniala och rasistiska paradigmet kan börja på allvar och en satsning för en hållbar gemensam framtid på det territorium vi delat med andra folk sedan tusentals år äntligen kan inledas.
 
 
 
Undertecknare:
 
May-Britt Öhman, skogs/lulesame; ersättare i Sametinget,  Fil.Dr., teknik- och vetenskapshistoria, Teknovetenskapliga forskargruppen vid Centrum för Genusvetenskap, Uppsala universitet
Henrik Andersson, renskötare, Gällivare skogssameby.
Åsa Blomqvist, sydsame, historielärare och släktforskare
Tomas Colbengtsson, same, konstnär.
Astri Dankertsen, sjösame och stadssame,  Fil.Dr., Universitetet i Nordland
Eva Forsgren, syd- och stadssame, sångerska, webbredaktör och verksamhetskonsult
Inge Frisk, föreningsaktiv i Sameföreningen i Stockholm
Ylva Gustafsson, sydsame, artist, kulturarbetare och stud. konstterapeut
Mathias Kristoffersson, Debattör, renskötare i Voernese Sameby
Gunilla Larsson, skogssame, Fil.Dr., arkeologi, Teknovetenskapliga forskargruppen vid Centrum för Genusvetenskap, Uppsala universitet
Li Lindström
Moa-Sara Marakatt, same, mor, politiker, v. ordf. Riksorganisationen SAMERNA
Stefan Mikaelsson, ordförande i Sametinget
Peter Rodhe, Med. Dr., ordförande Riksorganisationen Same Ätnam
Johan Sandberg McGuinne, sydsame/ skotsk gael, MEd, MLitt, språkarbetare och lärare
Niillas Aslaksen Somby, samisk kulturarbetare, aktivist, författare, fotograf och journalist
Troy Storfjell, markesame (sjösame), Fil.Dr., associate professor, Pacific Lutheran University, Tacoma, USA
Agneta Silversparf, ordförande Silbonah Samesijdda
Tor Lundberg Tuorda, lulesame, filmare och fotograf
Liselotte Wajstedt, same, filmare och konstnär